Grunden i livsmedelslagstiftningen är att den som vill sätta livsmedel på marknaden också ansvarar för att dessa livsmedel är säkra och rätt märkta. Det är alltså det företag eller den organisation som säljer mat som också ansvarar för att konsumenten får rätt information om maten och inte blir sjuk av den.
Det finns regler som alla som arbetar med mat måste följa. De gäller i alla led i livsmedelskedjan – produktion, tillverkning, import, transport, försäljning och servering till konsumenten – och de gäller både stora och små företag.
På den här sidan
Vad är ett livsmedelsföretag?
Vilka regler gäller för livsmedelsföretag?
Vem ger stöd till företagen?
Vad är offentlig kontroll?
Vem betalar kontrollen?
Att överklaga ett beslut
Hur beslut överklagas
Kostar det något att överklaga ett beslut?
Grunden för reglerna är att konsumenten inte ska behöva riskera att bli sjuk för att maten innehåller farliga bakterier, främmande ämnen och föremål eller odeklarerade allergiframkallande ämnen. Konsumenten ska heller inte bli vilseledd av märkning eller presentation av maten.
Vad är ett livsmedelsföretag?
Ett livsmedelsföretag producerar, bearbetar eller distribuerar mat. Företaget kan vara privat eller offentligt och drivas med eller utan vinstintresse. Livsmedelsföretag finns inom hela kedjan från en primärproducent, exempelvis ett lantbruksföretag som odlar olika grödor och föder upp djur, till en restaurang eller butik. Även dricksvatten och snus räknas till livsmedel.
Alla livsmedelsföretagare måste vara registrerade hos eller godkända av kontrollmyndigheten som i de flesta fall är en kommun och för primärproducenten länsstyrelsen. Vissa verksamheter har Livsmedelsverkets som kontrollmyndighet.
Vilka regler gäller för livsmedelsföretag?
Nästan alla regler på livsmedelsområdet har EU-bakgrund, det vill säga de är utarbetade inom EU och gäller inom hela EU. Det innebär att lagstiftning i princip är densamma i Sverige som i exempelvis Slovenien eller Italien.
Reglerna är inriktade på mål som ska uppnås och går inte in på detaljer. Reglerna är flexibla. Det betyder att de i många fall ger företagen möjlighet att välja olika vägar för att uppnå målen. Det är dock alltid livsmedelsföretagarna som har ansvaret för att de livsmedel de exempelvis producerar, säljer eller transporterar är säkra. Företagen måste också kunna visa att de lösningar de väljer innebär att målen med lagstiftningen uppfylls.
Vem ger stöd till företagen?
Kontrollmyndigheterna, oftast en kommun eller Livsmedelsverket, får inte agera konsult men ska ge råd, information och på annat sätt underlätta för livsmedelsföretagaren. Detta kan röra sig om att informera om vilka krav i lagstiftningen som är aktuella för en viss verksamhet, utforma informationsmaterial och blanketter så att de är lätta att förstå och hjälper företagaren att göra rätt.
Livsmedelsföretagens branschorganisationer har däremot möjlighet att ta fram branschvisa riktlinjer. Branschriktlinjerna ger råd till företagen inom respektive bransch om hur de ska leva upp till kraven i lagstiftningen, bland annat hur egen kontroll av verksamheten kan utformas. Nationella branschriktlinjerna som ska hjälpa företagen att uppnå målen med lagstiftningen bedöms av Livsmedelsverket. Alla nationella branschriktlinjer publiceras på Livsmedelsverkets webbplats. Klicka på länken till höger på sidan.
Ett företag behöver inte följa branschriktlinjerna för sin bransch om de uppfyller lagstiftningen på annat sätt. Om de följer riktlinjen är de dock säkra på att de gör rätt.
Vad är offentlig livsmedelskontroll?
Offentlig kontroll innebär att en myndighet kontrollerar att företaget uppfyller lagstiftningens krav i sin verksamhet. Om ett företag inte uppfyller lagstiftningens krav ska myndigheten vidta de åtgärder som krävs för att företagaren ska rätta till bristen. Åtgärden ska stå i proportion till bristen.
Exempel på åtgärder är föreläggande att göra något, till exempel åtgärda en brist. Det kan också handla om förbud, till exempel att förbjuda försäljning av felmärkta livsmedel, och att återkalla godkännande.
Enligt livsmedelslagen ska myndigheterna ”beivra överträdelser” av lagstiftningen. Ett av sätten att är att anmäla dem till åtal. Myndigheten är alltså skyldig att göra en åtalsanmälan när den uppmärksammar att företaget inte följt livsmedelslagstiftningen. Frågan om det inträffade skett uppsåtligen, med avsikt, eller av oaktsamhet behöver kontrollmyndigheterna inte slutligt bedöma. Det är en uppgift för rättsväsendet. Däremot ska eventuella bevis om detta sparas och överlämnas tillsammans med det andra materialet.
Ansvaret för att kontrollera livsmedel delas mellan Livsmedelsverket,
länsstyrelserna och kommunerna:
- Livsmedelsverket kontrollerar omkring 800 anläggningar, till exempel slakterier och större mejerier, äggpackerier . Livsmedelsverket ansvarar även för gränskontrollen för produkter som ska kontrolleras vid EU-gränsen
- Länsstyrelsen kontrollerar primärproduktionen, till exempel uppfödning av slaktdjur och odling av grönsaker och bär.
- Kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder kontrollerar alla andra anläggningar exempelvis butiker och restauranger.
Sverige har så kallat kommunalt självstyre. Det betyder att kommunerna är egna, fristående myndigheter som själva planerar sin verksamhet. En av Livsmedelsverkets uppgifter är att leda och samordna livsmedelskontrollen i Sverige. I nationella planen för kontroll i livsmedelskedjan - se länk till höger - finns en bra beskrivning för den som vill läsa mer. Livsmedelsverket tillhandahåller vägledningar, utbildningar, gemensamma projekt och annan information riktade till konsumenter, företag och kontrollpersonal.
Även länsstyrelserna har ett ansvar att på regionalt nivå stödja kommunerna. Kommunernas beslut kan överprövas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen har också till uppgift att kontrollera hur kommunerna utför sin kontroll. Om det finns brister i en kommun kan Livsmedelverket förelägga kommunen att åtgärda bristerna.
Vem betalar kontrollen?
Det är företagen som betalar livsmedelskontrollen i Sverige, genom så kallade kontrollavgifter till den myndighet som kontrollerar dem. Riksdag och regering beslutar hur kontrollen ska finansieras och Livsmedelsverket eller enskilda kommuner kan inte frångå reglerna.
Hur hög avgiften ska vara beror på hur lång tid det tar att kontrollera företaget - förberedelser, genomförande och efterarbete - samt den timtaxa som kommunen har fastställt. Timtaxan ska enligt reglerna bland annat täcka kontrollpersonalens löner, kompetensutveckling, lokaler, förberedelser inför kontroll, lokaler, resor och utrustning. Antal timmar som kontrollen hos ett företag bedöms behöva, ska stå i proportion till riskerna i verksamheten.
Livsmedelsverket har tagit fram ett planeringshjälpmedel som kommunerna kan använda för att bedöma kontrolltid. Om kontrolltiden inte räcker till kan den utökas. Ett företag som visar att man uppfyller lagstiftningens krav kan få minskad kontrolltid påföljande år efter beslut av kontrollmyndigheten och ett företag som inte uppfyller kraven kan tvärtom få utökad tid.
Kontrolltiden ska omfatta närvaro på företaget i samband med revision, inspektion eller annan undersökning, men även förberedelser och efterarbete. En inspektion är en kontroll på plats där man kollar att reglerna följs medan en revision är en systematisk undersökning av företagets egenkontroll - att den genomförts och är effektiv.
Alla företag behöver inte besökas varje år utan kontrollmyndigheten kan på ett planerat sätt skjuta upp tiden till efterföljande år. Myndigheterna måste dock använda kontrolltiden för varje företag på tre års sikt.
Att överklaga ett beslut
Beslut, som till exempel förelägganden och förbud, kan överklagas. Det gäller exempelvis beslut om att ett företag skall åtgärda en brist, agera på ett visst vis eller avstå från en viss verksamhet eller hantering.
Hur ett beslut överklagas
Ett beslut, till exempel ett föreläggande eller ett förbud ska överklagas skriftligt. I skrivelsen ska den som klagar ange vilket beslut som överklagas och den ändring som klaganden, till exempel ett företag begär.
En överklagan prövas av högre instans, men ska skickas in till den myndighet som fattade beslutet om till exempel ett föreläggande. Detta för att beslutsmyndigheten ska ta ställning till om det finns skäl att ompröva beslutet. Om beslutet ändras på det vis som företaget vill, upphör beslutet att gälla. Det kommer inte att prövas av överinstans i och med att företaget fått som det begärde. Beslutsmyndigheten ska även pröva om överklagandet har kommit in i tid. Överklagandet ska ha kommit in inom tre veckor från det att företaget fick beslutet.
Om det är kommunen som beslutat om överklagandet kan företaget överklaga till Länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas till förvaltningsrätten. Därefter kan Förvaltningsrättens dom överklagas till Kammarrätten. För att få förvaltningsrättens dom överprövad krävs däremot ett prövningstillstånd. Först prövar Kammarrätten frågan om domstolen ska "överpröva Förvaltningsrättens dom", det vill säga kammarrätten prövar först om domstolen ska meddela prövningstillstånd. Kammarrättens dom kan i sin tur överklagas till Högsta Förvaltningsrätten. Även här krävs prövningstillstånd.
Om det är Livsmedelsverket som beslutat om till exempel ett föreläggande överklagas Livsmedelsverkets beslut direkt till Förvaltningsrätten. Förvaltningsrättens dom överklagas till Kammarrätten och Kammarrättens dom överklagas till Högsta Förvaltningsdomstolen. Även här krävs prövningstillstånd i Kammarrätten och Högsta Förvaltningsrätten. Läs mer på Domstolsverkets webbplats till höger på denna sida.
Kostar det något att överklaga ett beslut?
Det kostar inget att överklaga till Länsstyrelse, Förvaltningsrätt, Kammarrätt eller Högsta Förvaltningsdomstolen. Företaget står dock för sina egna kostnader för nedlagt tid och till exempel advokat. Om företaget förlorar behöver det inte heller stå för motpartens kostnader.