Med berikning av livsmedel menas att vitaminer eller mineraler tillsätts för att förbättra produktens näringsvärde. Det finns olika anledningar till att livsmedelstillverkare väljer att berika. En vanlig orsak är att halter av näringsämnen kan förändras då livsmedlet lagras eller processas. Det kan också handla om att tillverkaren vill erbjuda konsumenten en berikad produkt som alternativ till ett liknande livsmedel. Tidigare var tillverkaren eller importören tvungen att ansöka om ett särskilt tillstånd för berikning. Tillståndsprövningen togs dock bort i samband med att förordning (EG) nr 1925/2006 trädde i kraft år 2007, se länk till höger. Förordningen innehåller även regler om tillsättning av andra ämnen med näringsmässig eller fysiologisk verkan.
På denna sida
Regler om berikning
Vilka vitaminer och mineraler får användas?
Finns bestämmelser om andra ämnen?
Förordningens register
Maximi- och minimivärden för vitaminer och mineraler
Produkter som inte får berikas
Hur ska berikade livsmedel märkas?
Närings- och hälsopåståenden
Regler om berikning
Berikning av livsmedel regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 om tillsättning av vitaminer och mineraler samt vissa andra ämnen i livsmedel. Sedan förordningen blev klar har vissa ändringar gjorts. Ändringarna är sammanförda i den version av förordningen, en konsoliderad version, som finns till höger på denna sida. Förordningen (EG) nr 1925/2006 består av tre kapitel, varav de två första innehåller allmänna krav och villkor för berikning. Det tredje kapitlet behandlar tillsättning av andra ämnen med näringsmässig eller fysiologisk verkan.
Nationella regler
I Sverige är det obligatoriskt att berika mjölk, margarin och matfettsblandningar. Mjölk som har en fetthalt av högst 1,5 procent ska berikas med D-vitamin och margarin och matfettsblandningar ska innehålla bestämda halter av A- och D-vitamin. För mer information, se Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 1983:2) om berikning av vissa livsmedel.
Vilka vitaminer och mineraler får användas?
I förordningens bilaga I anges de vitaminer och mineraler som får användas för berikning. Vidare finns de källor till vitaminer och mineraler som får användas för berikning uppräknade i bilaga II, exempelvis natriumselenit som källa till selen. Observera att bestämmelser om vitaminer och mineraler inte gäller kosttillskott som istället regleras enligt föreskrifterna om kosttillskott, läs mer under rubriken "Regler för olika slags livsmedel" och "Kosttillskott - regler" i vänstermenyn. För modersmjölksersättning, tillskottsnäring, barnmat, bantningsprodukter, livsmedel för speciella medicinska ändamål och andra livsmedel för särskilda näringsändamål gäller särskilda regler om tillsättning av vitaminer och mineraler, läs mer under rubriken "Regler för olika slags livsmedel" och "Livsmedel för särskilda näringsändamål" i vänstermenyn.
Övergångsregler
Till och med den 19 januari 2014 är det möjligt att använda andra vitaminer och mineraler än de som tas upp i bilaga I till förordning (EG) nr 1925/2006 och andra ämneskällor än de som tas upp i bilaga II - se den konsoliderade versionen av förordningen via länk till höger. Förutsättningarna är att dokumentation som stödjer användningen lämnades till EU-kommissionen senast den 19 januari 2010 och att den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, inte har lämnat ett negativt utlåtande om ämnet. Se vilka ämnen detta gäller i avsnitt F i dokumentetn "community register" på EU-kommissionens webbplats via länk till höger.
Finns bestämmelser om andra ämnen?
EG-förordning nr 1925/2006 innefattar även ett avsnitt om andra ämnen med näringsmässig eller fysiologisk verkan. För sådana ämnen finns inga listor motsvarande listorna över godkända vitaminer och mineraler. Det är företagarens skyldighet att se till att livsmedlet inte innebär någon hälsorisk för konsumenten, se artiklarna 14 och 17 i EG-förordning 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen.
På längre sikt kan EU-kommissionen komma att ta fram listor av de typer som nämns i bilaga III till förordning (EG) nr 1925/2006. Det vill säga listor över andra ämnen än vitaminer och mineraler som
a) blir förbjudna att använda i livsmedel
b) endast får användas i begränsad mängd
c) är föremål för granskning inom EU.
Med ämnen som är föremål för granskning menas sådana som kan ha en skadlig effekt på hälsan men där det ännu inte är vetenskapligt klarlagt.
Olämpliga växter och växtdelar
Vissa växter eller växtdelar som är olämpliga att använda i livsmedel finns listade i VOLM, en växtvägledning som Livsmedelsverket har tagit fram. Se länk till höger. Det är viktigt att tänka på att VOLM-listan inte är heltäckande - även om en växt saknas på listan går det alltså inte att ta för givet att den är ofarlig. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, har gjort en mer omfattande sammanställning över växter eller växtdelar som innehåller giftiga, beroendeframkallande eller andra hälsofarliga substanser. Inte heller Efsas sammanställning är heltäckande, utan den kommer att uppdateras kontinuerligt och ska ses som ett hjälpmedel för bland annat livsmedelsproducenter och kontrollmyndigheter. Att en växt eller en växtdel finns med på Efsas lista innebär inte att det blir förbjudet att använda den i livsmedel. För att avgöra växtens eller växtdelens eventuella olämplighet i livsmedel måste ytterligare riskvärderingar göras. Som hjälp för att göra sådana utvärderingar har Efsa även sammanställt ett vägledande dokument. Mer information finns på Efsas webbplats, se länk till höger.
Förordningens register
Kommissionen har börjat ta fram ett register till EG-förordning nr 1925/2006. Registret finns på EU-kommissionens webbplats via länk till höger på denna sida. Det kommer att innehålla åtta delar (a-h), se tabell:
Register till förordning 1925/2006/EG |
|
a) Vitaminer och mineraler som får tillsättas livsmedel. Exempel på näringsämnen är folsyra, vitamin C, kalcium och järn. Syftet är att undvika oenighet om vilka ämnen som är essentiella. En lista finns i förordningens bilaga I och enligt ändringsförordning (EG) nr 1170/2009 ska denna lista utökas med mineralen bor. |
|
b) Källor till vitaminer och mineraler som får användas. En lista finns i bilaga III till ändringsförordning (EG) nr 1170/2009. Denna kan komma att utökas med ytterligare berikningsmedel vartefter de blir godkända. |
|
c) Högsta och lägsta halter av vitaminer och mineraler med eventuella tillhörande villkor som kommer att fastställas så småningom. Här kan det till exempel komma att handla om att tillsättning av vissa vitaminer begränsas till vissa varugrupper för att undvika att intaget blir för högt. |
|
d) Information om nationella bestämmelser om obligatorisk berikning. Medlemsstaterna hade fram till och med den 19 juli 2007 tid på sig att underrätta EU-kommissionen om sådana bestämmelser. Sverige har underättat EU-kommissionen om svenska regler för berikning av mjölk, margarin och matfettsblandningar. |
|
e) Varugrupper som inte får berikas. EU-kommissionen har meddelat att man kommer att undersöka möjligheten att begränsa berikningen av konfektyrvaror, det vill säga godis med mera. |
|
f) Berikningsmedel som inte är upptagna i bilaga III till ändringsförordningen (EG) nr 1170/2009 och som medlemsländerna får använda nationellt till och med den 19 januari 2014 förutsatt att
- dessa använts före den 19 januari 2007
- dokumentation som stöder användningen inlämnats till EU-kommissionen senast den 19 januari 2010
- Efsa inte lämnat ett negativt utlåtande om dessa berikningsmedel |
|
g) Information om andra ämnen än vitaminer och mineraler som kan komma att tas upp i bilaga III till (EG) nr 1925/2006 och skälen till varför de förbjudits, begränsats eller granskats. Än så länge finns inga ämnen upptagna i bilaga III. |
|
h) Ämnen som granskats enligt bilaga III till (EG) nr 1925/2006 och information om de allmänt får användas i livsmedel. Än så länge finns inga ämnen upptagna i bilaga III. |
Maximi- och minimivärden för vitaminer och mineraler
EU-kommissionen arbetar just nu med att fastställa maximivärden för vitaminer och mineraler i livsmedel. Läs mer på EU-kommissionens webbplats. De kommande reglerna grundas på bedömningar om hur giftigt ett ämne är och vilka dosnivåer som kan anses vara säkra. Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Efsa, har gjort en utvärdering av övre tolerabla doser för vitaminer och mineraler. Utvärderingen är ett stöd för EU-kommissionen i arbetet med att fastställa maximinivåer, se länk till höger.
Ska innehålla en betydande mängd
Ett berikat livsmedel ska innehålla en betydande mängd vitaminer eller mineraler. Med betydande mängd menas minst 15 procent av det rekommenderade dagliga intaget, RDI, för märkningsändamålet per 100 gram, per 100 milliliter eller per portion, om förpackningen bara innehåller en portion av livsmedlet. Se Livsmedelverkets föreskrifter (SLVFS 1993:21) om näringsvärdesdeklaration. Föreskrifterna är nyligen uppdaterade enligt direktiv 2008/100/EG. Bland annat finns finns RDI för fler vitaminer och mineraler än tidigare.
Nationella regler
För mjölk, margarin och matfettsblandningar finns nationella regler om maximi- och minimivärden. Dessa gäller dock inte för flytande margarin. Mjölk som innehåller högst 1,5 procent fett ska innehålla lägst 3,8 och högst 5,0 mikrogram D-vitamin per liter. Margarin och mattfettsblandningar ska innehålla A-vitamin motsvarande lägst 900 och högst 1500 retinolekvivalenter per 100 gram. De ska även innehålla lägst 7,5 och högst 10 mikrogram D-vitamin per 100 gram, se Livsmedelverkets föreskrifter (SLVFS 1983:2) om berikning av vissa livsmedel.
Produkter som inte får berikas
För att undvika att konsumenten blir vilseledd är det inte tillåtet att berika obearbetade produkter som exempelvis kött, fisk, frukt, grönsaker och vatten (naturligt mineralvatten och källvatten). För bordsvatten, till exempel vatten med tillsats av salter eller aromer, gäller dock samma regler som för övriga drycker. Om en dryck innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol får den inte berikas.
Hur ska berikade livsmedel märkas?
Utöver de generella märkningsföreskrifterna finns särskilda krav för hur berikade livsmedel ska märkas, se (EG) nr 1925/2006 artikel 7. I märkning, marknadsföring och reklam för berikade livsmedel får det inte påstås eller antydas att en varierad och väl sammansatt kost inte skulle vara tillräcklig för att täcka näringsbehovet. Vidare är det inte tillåtet att vilseleda eller förvirra konsumenten genom att påstå att ett berikat livsmedel har ett ökat näringsmässigt värde för alla konsumentgrupper. Till exempel en dryck med tillsatt järn har inte nödvändigtvis ett ökat värde för alla, endast för dem som behöver tillskott av järn.
Näringsvärdesdeklaration obligatorisk
Det är obligatoriskt med en näringsvärdesdeklaration på produkter där vitaminer och mineraler tillsatts. Näringsvärdesdeklarationen ska vara utformad enligt grupp 2, det vill säga innehålla uppgifter om energivärde, mängd protein, kolhydrater, sockerarter, fett, mättat fett, kostfiber och natrium, se Livsmedelverkets föreskrifter (SLVFS 1993:21) om näringsvärdesdeklaration. För de vitaminer och mineraler som tillsätts livsmedlet ska uppgifter om de totala mängderna anges, det vill säga summan av eventuell naturlig mängd och tillsatt mängd. De vitaminer och mineraler som deklareras ska även anges i procent av för märkningsändamål rekommenderat dagligt intag, enligt bilaga till föreskrifterna om näringsvärdesdeklaration.
Berikade ingredienser
Om berikade ingredienser används i en sammansatt produkt, exempelvis berikat vetemjöl i en pannkaka, ska detta deklareras i ingrediensförteckningen, se 4 § punkt 4 och 22-39 § i Livsmedelverkets föreskrifter (LIVSFS 2004:27) om märkning och presentation av livsmedel. Vitaminer och mineraler ska endast anges i näringsvärdesdeklarationen om halterna, i slutprodukten, uppgår till minst 15 procent av det rekommenderade dagliga intaget för märkningsändamål.
Närings- och hälsopåståenden
Om närings- eller hälsopåståenden används om berikade livsmedel ska de uppfylla villkoren i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1924/2006, se under rubriken Närings- och hälsopåståenden i vänstermenyn.
En källa
För att få påstå att ett livsmedel innehåller eller är en "källa" till vitaminer eller mineraler ska det innehålla minst en betydande mängd av respektive näringsämnen. Med betydande mängd menas 15 procent av för märkningsändamål rekommenderat dagligt intag, enligt bilagan till föreskrifterna om näringsvärdesdeklaration.
Exempel
Produkt A innehåller 120 milligram kalcium per 100 gram, det vill säga 15 procent av RDI. Produkt A är en kalciumkälla eller innehåller kalcium.
Högt innehåll
Det är även tillåtet att påstå att en produkt har ett högt innehåll av ett vitamin eller en mineral förutsatt att innehållet är minst dubbelt så högt som i en produkt som får benämnas en "källa" för det aktuella näringsämnet.
Exempel
Produkt B innehåller 240 milligram kalcium per 100 gram, det vill säga dubbelt så mycket som produkt A. Produkt B har ett högt kalciuminnehåll.
Påståenden om ökat innehåll av vitaminer och mineraler är inte tillåtna, enligt bilagan till förordning (EG) nr 1924/2006 om närings- och hälsopåståenden. Se även Livsmedelverkets vägledning till förordningen som finns under rubriken Närings- och hälsopåståenden i vänstermenyn.
Andra ämnen
Påståendet innehåller "andra ämnen", till exempel lykopen är tillåtet om produkten uppfyller kraven i förordning (EG) nr 1924/2006.