Tio år efter Tjernobyl

Artikel ur Livsmedelsverkets tidskrift Vår Föda nr 3/96 (Reviderad 15 april 1999)

Det är tio år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Effekterna av det radioaktiva nedfallet i Sverige kvarstår, främst i produkter från skog och insjöar i de områden som drabbades mest. Lantbruk och företag som drabbades har fått ersättning och till och med budgetåret 1994/95 har totalt 700 miljoner kronor betalats ut.

Den 26 april är det tio år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Olyckan medförde en omfattande radioaktiv beläggning över stora delar av Europa och framför allt i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Det radioaktiva moln som nådde Sverige den 27 april innehöll flera olika radioaktiva ämnen. Ungefär 5 procent av det totala utsläppet av radioaktivt cesium uppskattas ha fallit ner i Sverige. Cesium-137 (Cs-137), med en fysikalisk halveringstid på 30 år, är den enda radionuklid som har en kvarstående effekt i Sverige. Nedfallet i vårt land av de radioaktiva isotoperna av strontium och plutonium var mycket litet. Under den första tiden efter olyckan hade jod-131 stor betydelse, medan cesium-134 hade betydelse från strålskyddssynpunkt under de första åren. Detta beror på den fysikaliska halveringstiden som är åtta dagar för jod-131 och cirka två år för cesium-134.

De områden som drabbades värst av det radioaktiva nedfallet var stora delar av södra och mellersta Norrland, från norra Uppland och Västmanland till och med Västerbotten. Det högsta nedfallet uppmättes runt Gävle och i Sundsvalls- och Härnösandstrakten. Stora lokala variationer i nedfallet förekom, huvudsakligen beroende på hur mycket det regnade när det radioaktiva molnet passerade. Detta är en starkt bidragande orsak till att koncentrationen av cesium-137 i bär, svamp och fisk kan variera mellan mycket närbelägna platser. Ett stort antal mätningar utfördes i Livsmedelsverkets regi under det första året. Många kommunala miljökontor och andra laboratorier inom de nedfallsdrabbade områden utförde också tiotusentals analyser med avseende på cesium-137. En del av dessa laboratorier har fortfarande analysverksamhet i gång. Det är den kommunala livsmedelskontrollen som ansvarar för den lagstadgade kontrollen av cesiuminnehållet i saluhållna livsmedel.

Se länk till höger över karta, nedfall över Sverige av Cesium -137 efter Tjernobyl.

Effekter de första åren

Vid ett radioaktivt nedfall är mjölk det första viktiga livsmedel som förorenas och det är av stor vikt att de mjölkproducerande korna om möjligt inte är ute och betar på nedfallsdrabbade områden. Jod liksom cesium återfinns i mjölk, men på grund av jod-131:s korta halveringstid är det ett relativt snabbt övergående problem, om djuren kan hållas inne den första tiden. Eftersom nedfallet 1986 innehöll mycket cesium blev problemen med mjölken mer långdragna än vad man först räknat med. Stora problem uppstod när kor inte kunde släppas ut på bete och vinterfodret var på upphällningen.Transport av överskottshö organiserades från hela landet.

Hö till de drabbade lantbrukarna transporterades genom lantbruksnämndernas och Lantbrukarnas riksförbunds (LRF) försorg. Inte förrän vid midsommar kunde de sista korna släppas på bete. Tiden för vallskörd var nu inne. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna tog fram rekommendationer för hur en skörd med hög stubb skulle kunna ske för att undvika jordinblandning. Det nyskördade ensilaget och höet innehöll i stort sett endast låga halter cesium men kvantiteterna blev lägre. För att hålla cesiumhalterna i kommande skördar av bete och vallfoder på såg låg nivå som möjligt utarbetades rekommendationer om plöjning av vallar, kaliumgödsling mm. Det andra året efter olyckan behövdes inte heller några betesrestriktioner eller andra skördemetoder vidtas. Åtgärderna hade haft effekt.

Under den första tiden efter olyckan fanns det lokala problem med för höga cesiumhalter i nötkött, men generellt sett var problemen när det gällde kött från tamboskap mycket små. Får och i viss mån get, som ofta betar på magra, kaliumfattiga marker där cesiumhalten blev hög i betesväxterna, uppvisade dock i större utsträckning högre halter än annan tamboskap. Speciell provtagning, riktad mot avgränsade områden eller enskilda fårbesättningar där man identifierat problem med cesiumförekomsten i fårkött, pågick under flera år efter olyckan.

Bara under 1986 mättes cesiumhalten i 20 000 fårkroppar, varav drygt 4 800 kasserades på grund av att gränsvärdet på 300 Bq/kg överskreds. För att i möjligaste mån förhindra dyrbara kassationer utarbetade Lantbruksstyrelsen riktlinjer för saneringsåtgärder och även ersättning. De viktigaste åtgärderna var utfodring med cesiumfritt foder och att uppskjuta slakten så länge (1-2 månader) att cesiumhalten i lammen sjönk under gränsvärdet. På senare år har också i fodret inblandats vissa cesiumhämmande ämnen som bentonit och Giesesalt. Genom de stora insatser lantbrukarna har gjort har cesiumhalterna från de livsmedel som kommer från jordbruket kunnat hållas på en låg nivå. Redan första sommaren kunde, genom att regeringen ställde speciella medel till Lantbruksstyrelsens förfogande, flera forskningsprojekt påbörjas vid Lantbruksuniversitetet i syfte att bland annat undersöka den biologiska halveringstiden för cesium hos djuren och få fram underlag för olika saneringsåtgärder. I de nedfallsdrabbade områdena låg till stora delar snön fortfarande kvar när nedfallet kom och bara sådana växter som övervintrat, till exempel persilja och gräslök samt nya skott av nässlor, blev direkt förorenade och uppvisade hög aktivitet av radioaktivt cesium i vissa fall. Ett stort antal mätningar av olika vegetabiliska livsmedel utfördes i Livsmedelsverkets regi under de första månaderna, men inte ens i de värst drabbade områdena innehöll odlade grönsaker eller bär alltför hög aktivitet. I de vilda bär som växer på betydligt mer näringsfattiga marker kunde relativt höga halter av Cs-137 uppmätas under de första åren efter olyckan. Detta gällde speciellt hjortron medan lingon drabbades i mindre utsträckning. Mycket höga halter av cesium uppmättes också i vissa svamparter. Redan från kärnvapenproven på 1960-talet vet man att det är stora skillnader mellan olika svampars förmåga att ta upp radioaktiva ämnen. Detta bekräftades i undersökningarna efter Tjernobylolyckan. Exempel på svamparter som i regel innehåller låga halter är Karl Johansvamp, champinjoner och stolt fjällskivling medan kantareller, kremlor och riskor innehåller högre halter. Ännu idag, tio år efter olyckan, kan man uppmäta höga halter radioaktivitet i vissa svampar även utanför de områden som drabbades mest av nedfallet. Variationerna mellan åren är dock stora liksom variationerna mellan enskilda svampar. Någon månad efter olyckan upprättades särskilda provtagningsprogram för fisk, vilt, tamboskap och ren. Provtagningsprogrammet för ren pågår fortfarande. Rennäringen drabbades särskilt hårt av nedfallet efter Tjernobyl . Det är framförallt via renlav som renarna får i sig cesium. Renlav utgör en stor del av höst-och vinterfödan för renar. Laven kan ta upp cesium direkt från luften och någon utsöndring av cesiumet förekommer inte, utan så länge laven lever finns föroreningen kvar. Redan första året var halten cesium så hög i ren att alla renar som slaktades aktivitetsmättes och bara renkroppar som hade ett cesiuminnehåll under gränsvärdet (300 Bq/kg 1986/87) gick till försäljning. Efter en tid stod det klart att djurkroppar från vissa områden kunde kasseras direkt utan annan provtagning än stickprov eftersom halten radioaktivt cesium var så hög. Till och med november 1986 hade 36 000 renkroppar varit föremål för aktivitetsmätning och av dessa kasserades 27 000. Även älg och rådjur visade tidigt förhöjningar av cesiuminnehållet och en hel del djur, framförallt älg kasserades. Koncentrationen av radioaktivt cesium i fisk steg mycket snabbt i sjöar och vattendrag inom det nedfallsdrabbade området. Fisk i närings- och jonfattiga sjöar tar upp cesium i högre grad än fisk i näringsrika vatten. Närings- och jonfattiga sjöar är typiskt för den del av Sverige som fick det mesta av nedfallet. Halterna steg snabbast i planktonätande fisk, medan halterna i rovfisk ökade mera långsamt. Fisk från havet, de stora fiskproducerande sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren, sjöar i södra Sverige liksom i Norrbotten påverkades knappast alls eller endast i ringa utsträckning av nedfallet från Tjernobyl. Inte heller påverkades odlad fisk. Ett mycket stort antal fiskanalyser utfördes inom de nedfallsdrabbade länen under flera år. Livsmedelsverket följde, i samarbete med andra centrala, regionala och lokala myndigheter, utvecklingen av Cs-137 under de första sex åren i ett tjugotal sjöar och vattendrag. Från ett vatten togs hela tiden prov på samma fiskarter. Dessa provtagningar visar att halten radioaktivt cesium ökade under flera år. Först mot slutet av perioden kunde en sjunkande tendens skönjas. I några sjöar uppmättes mycket höga halter cesium-137 i fisk efter flera år, i enstaka fall halter över 100 000 Bq/kg.
 

Gränsvärden och kostråd

Strålskyddsinstitutet (SSI) och Livsmedelsverket hade som mål att den extra stråldosen från livsmedel skulle begränsas till högst 1 mSv per år. Det är det totala intaget av cesium under en längre tid som är avgörande för vilken stråldos man får. Man kan således någon enstaka gång äta livsmedel med relativt höga halter radioaktiva ämnen om intaget för övrigt är lågt. SSI rekommenderade dock att man aldrig skulle äta livsmedel som innehöll mer än 10 000 Bq/kg. Det första året, när de förorenade livsmedlen innehöll både cesium-137 och -134, motsvarade en dos på 1 mSv ca ett årsintag av 50 000 Bq beräknat på cesium-137. Eftersom förekomsten av cesium-134 har minskat på grund av dess korta halveringstid, motsvarar detta årsintag idag 0,7 mSv.

Någon månad efter Tjernobylolyckan infördes, efter rekommendation från SSI, ett gränsvärde för radioaktivitet i livsmedel baserat på mängden cesium-137. Detta sattes till 300 Bq/kg och gällde för saluhållna, inhemskt producerade och importerade livsmedel. Detta gränsvärde gäller än idag för baslivsmedel, dvs de livsmedel som utgör huvuddelen av medelsvenskens födointag. För livsmedel som till mycket liten del införskaffas i handeln och som genomsnittssvensken äter mycket litet av, ändrades gränsvärdet efter ett år till 1 500 Bq/kg. Kostråd gavs dock ut, riktade till dem som själva jagar, fiskar och plockar bär och till samer som äter mycket renkött, för att de inte skulle utsättas för alltför stora stråldoser via kosten.

I och med Sveriges inträde i EU har gränsvärdena för livsmedel som importeras från ett land utanför gemenskapen ändrats. Dessa gränsvärden är 370 Bq/kg för barnmat, mjölk och mjölkprodukter och 600 Bq/kg för övriga livsmedel. Dessa gränsvärden är begränsade till de livsmedel där man fortfarande kan misstänka att förhöjda halter Cs-137 finns. Vilka livsmedel som omfattas finns i en speciell förteckning som uppdateras ungefär vartannat år på basis av de erfarenheter man fått under den mellanliggande tiden.

Det finns inte några andra gemensamma gränsvärden inom EG, men många av medlemsländerna tillämpar gränsvärdena på 370 respektive 600 Bq/kg även för livsmedel som producerats inom unionen.

Nuvarande situation i områden med stort nedfall

Det är framförallt ren, insjöfisk, vilt och svamp i de områden som fick det högsta nedfallet i samband med Tjernobyloyckan som än idag kan innehålla höga halter av cesium-137. I ren och vilt varierar halten kraftigt med årstiden. Under senare delen av hösten och vintern är föroreningen som högst. Den biologiska halveringstiden, dvs den tid det tar för hälften av cesiumet att försvinna från kroppen (ett mått på djurets ämnesomsättning), i varmblodiga djur är relativt kort, några veckor till någon månad. Detta i kombination med ändringar i födans sammansättning förklarar denna säsongsvariation. Genom att utfodra ren med icke förorenat foder och genom att ändra slakt- respektive jakttider kan man få ett kött som innehåller betydligt lägre halter av radioaktivt cesium än om man inte vidtagit några åtgärder. I de värst drabbade områdena kan älg och rådjur under höstjakten fortfarande innehålla upp till några tusen Bq/kg. Rådjur har vanligen högre halter än älg. Än idag kan svamp innehålla cesium-137 överstigande 1 500 Bq/kg, även utanför de mest drabbade områdena och betydligt högre inom dessa områden. Vilda bär innehåller i regel cesium-137 som ligger under 1500 Bq/kg.

Figur 4. Cesium -137 i älg

Figur 5. Cesium -137 i rådjur

Cesium i insjöfisk

Det radioaktiva nedfallet tillfördes sjöarna direkt eller indirekt via kringliggande avrinningsområden. Större delen av det radioaktiva cesiumet återfinns sedan flera år i sjöarnas bottensediment. Fisk tar upp cesium via födan. Tio år efter det radioaktiva nedfallet är det fisk i insjöar inom de högbelagda områdena som fortfarande kan innehålla höga koncentrationer av radioaktivt cesium. Koncentrationerna av Cs-137 i Östersjöfisk är låga. Hos fisk finns inte någon påtaglig säsongsvariation eftersom ämnesomsättningen hos kallblodiga djur är mycket långsam och den biologiska halveringstiden i fisk är beroende av vattentemperatur och näringsstatus i det omgivande vattnet. Ju näringsfattigare sjö och ju lägre vattentemperatur ju längre blir halveringstiden. I de drabbade sjöarna i norra Sverige råder just sådana förhållanden.

Beräkningar, baserade på ett mycket stort datamaterial, visade att hösten 1987 hade 14 000 insjöar i landet matfisk med koncentrationer av Cs-137 överstigande 1 500 Bq/kg (Livsmedelsverkets gränsvärde). Något motsvarande dataunderlag finns inte för de senaste åren, och en förnyad beräkning kan därför inte göras. Tillgängliga data pekar emellertid på att det fortfarande är många sjöar i vilka cesiumkoncentrationerna i fisk överstiger 1 500 Bq/kg. Detta framgår bland annat av figur 2 över situationen i Västernorrland, Jämtland, Gästrikland och Västerbotten.

Figur 1. Cesium -137 i fisk i Storsjön

Höga cesiumkoncentrationer återfinns framför allt i grunda sjöar som har liten vattengenomströmning och som är näringsfattiga. Data pekar vidare på att nedgångstakten i koncentrationen av cesium i fisk har minskat de senaste åren, dvs att den ekologiska halveringstiden har blivit allt längre. I extrema fall tycks den ekologiska halveringstiden kunna närma sig 30 år, dvs den fysikaliska halveringstiden för Cs-137. Skillnaden mellan sjöar är dock stor, liksom mellan olika fiskarter. Risken för höga halter är störst hos rovfiskar som gädda och Kanadaröding, men även storvuxna rovlevande exemplar av abborre, öring och röding kan ha värden över 1 500 Bq/kg. Däremot har arter som sik och harr samt småvuxen öring och röding idag oftast låga värden.

Pågående forskning syftar till att söka förklaringar till varför koncentrationerna i fisk minskar så långsamt i många sjöar. Resultaten pekar på att våg- och strömrörelser samt inverkan av bottendjur kan återföra partikelbundet cesium till vattenmassan (resuspension), där det sedan blir tillgängligt för växt- och djurliv. Denna mekanism kan vara en förklaring särskilt i grunda sjöar.

En annan orsak till det långsamma avtagandet kan vara tillförsel av radioaktivt cesium genom avrinning från markområden runt sjön. Detta tycks vara en bidragande orsak främst i sjöar i områden med stort inslag av myrmark. Försök att genom olika åtgärder, främst kalkning men också tillsättning av kalium, påskynda minskningsförloppet har inte visat sig särskilt effektiva. Förbättringen ligger i bästa fall på några procent.

Figur 2. Se länk till höger över karta över Cesium - 137 i gädda.

Cesium i skog och fjäll

Det radioaktiva nedfallet i Sverige drabbade till stor del skogklädda områden. Kunskaperna om hur radioaktiva ämnen uppträder i skogsekosystemet i Norden var före olyckan i Tjernobyl relativt begränsade. Mest kunskap fanns om renen och dess betesväxter, vilka studerades efter det nedfall som kom till följd av de atmosfäriska kärnvapenproven på 50- och 60-talen. Rätt tidigt efter Tjernobylolyckan stod det klart att rennäringen skulle drabbas samt att såväl vilda bär som vilt kunde innehålla höga koncentrationer av radioaktivt cesium.

Figur 3. Cesium-137 i ren, Mittådalen

Livsmedelsverket har alltjämt ett speciellt övervakningsprogram för ren. Inför varje slaktsäsong bestäms i vilken utsträckning prov måste tas. Renskötselområdet delas in efter den kunskap man har om aktuella halter av cesium i djuren, och det finns ännu samebyar som under den senaste vinterslakten i princip måste kassera alla slaktkroppar om inte särskilda åtgärder för att sänka halten satts in i det levande djuret. Stickprov tas alltid för att följa utvecklingen. Inom andra samebyar provtas alla slaktade djur innan de godkänns för försäljning. I den tredje gruppen behöver ingen regelbunden provtagning ske, men stickprovskontroll utförs för att övervaka utvecklingen av föroreningsgraden i djuren. På senare år har man i allt större utsträckning börjat att med handinstrument göra en grov uppskattning av det levande djurets innehåll av cesium-137. På detta sätt kan man låta enbart de djur vars innehåll av cesium ligger under gränsvärdet gå till slakt, medan de andra djuren till exempel kan specialutfodras. Cirka 100 000 renar slaktas varje år och enligt gällande provtagningsprogram mättes cesium-137 under åren 1988 till 1993 i mellan 36 000 och 46 000 slaktkroppar. Av dessa kasserades mellan 14 och 46 procent. Tack vare den mätning som numera utförs på levande djur i kombination med olika åtgärder blir andelen kasserade djur allt mindre och fram till och med december månad 1995 behövde under den senaste säsongen endast mellan 7 och 8 procent av de analyserade slaktdjuren kasseras. Stickprov tas i stor omfattning. Pågående forskning har visat att den ekologiska halveringstiden de första åren efter olyckan varit kortare, 3-4 år, än vad som förväntats utifrån data från 60-talet. Samtidigt tyder senaste data på att halveringstiden håller på att bli längre.

Cesium och jordbruket

Effekterna inom jordbruket begränsade sig i huvudsak till 1986-87 och med få undantag finns det idag inte några kvarstående effekter. Pågående forskning syftar bland annat till att långsiktigt följa hur olika åtgärder, inklusive gödsling och kalkning, påverkar upptaget i olika grödor.

Inom nedfallsdrabbade områden kan det förekomma att djur på gårdar med magra naturbeten innehåller koncentrationer av Cs-137 som överstiger gällande gränsvärden (300 Bq/kg). Under 1995 genomförde Livsmedelsverket en riktad undersökning genom att på slakterier i mellersta och norra Sverige provta får. I tre fall fann man djur med innehåll av Cs-137 som översteg gränsvärdet på 300 Bq/kg. Det högsta värdet var 801 Bq/kg.
 

Livsmedel i handeln - "Matkorgar"

Den matkorgsundersökning som utförts av SSI och Livsmedelsverket, visar att intaget av cesium-137 minskat, inte bara för genomsnittsbefolkningen utan också för dem som bor i de värst drabbade områdena. Intaget av Cs-137 var högst i Västerbottens inland med ett intag på i genomsnitt 815 Bq/år. För hela den svenska befolkningen var genomsnittsintaget 274 Bq/år. Dessa värden kan jämföras med årsintaget 50 000 Bq som ger en dos på 0,7 mSv.

Hälsoeffekter

Tjernobylnedfallet i Sverige medförde inte några akuta skador bland den svenska befolkningen. Hälsoeffekterna består i stället av ett antal framtida fall av cancer. Kollektivdosen till den svenska befolkningen kan användas för att beräkna antalet cancerfall till följd av Tjernobylnedfallet. Denna dos består dels av stråldosen orsakad av det radioaktiva cesium som man får i sig via födan (interndosen), dels av stråldosen till följd av strålningen från det radioaktiva cesium som finns på marken (externdosen). Den interna stråldosen utgör ungefär 1/6 av den totala kollektivdosen. Genomförda beräkningar ger att strålningen under de första femtio åren efter olyckan kommer att orsaka totalt omkring 300 dödsfall i cancer. Detta är för få fall för att de ska kunna upptäckas genom epidemiologiska studier. Som jämförelse - i Sverige dör 20 000 människor varje år i cancer med en årlig variation som är större än det totala tillskottet från Tjernobyl. Det har inte kunnat konstateras några andra hälsoeffekter i Sverige som kan tillskrivas strålningen från Tjernobylnedfallet.

Sammanfattning

Effekterna av det radioaktiva nedfallet i Sverige efter kärnkraftolyckan i Tjernobyl kvarstår idag, främst i produkter från skog och insjöar i områden som fick högt nedfall. I älg, rådjur, svamp, insjöfisk och ren är nedgången i cesiumhalter långsam. Relativt höga koncentrationer av radioaktivt cesium kan i högbelagda områden förväntas i dessa produkter i många år framöver. De lokala variationerna kan vara stora liksom variationerna mellan olika år.

Referenser

Tjernobyl och våra livsmedel [temanummer]. Vår Föda 1986;38:(9-10).

Albanus L, Berglund B, Bohman K, Mattsson P, Sandberg E. Fem år efter Tjernobyl. Vår Föda 1991;43:350-55.

Moberg L, Persson BÅ. Tio år efter kärnkraftolyckan i Tjernobyl. Radiologiska konsekvenser och svensk beredskap mot framtida olyckor. Stockholm: Statens strålskyddsinstitut. SSI information 1996: 05.

Möre H, Becker W, Falk R, Brugård-Konde Å, Svedjemark G-A. Matkorgsundersökningen hösten 1994. Stockholm: Statens Strålskyddsinstitut. SSI-rapport 95;22.

Hot- och riskutredningen. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Scenario och överväganden ompåfrestningar i det moderna samhället [delbetänkande]. Stockholm: Statens offentliga utredningar. SOU 1995:22.