Kadmium är ett metalliskt grundämne som finns naturligt i alla jordar och som inte kan brytas ner. Främsta användningsområdet för kadmium i Sverige var 1999 nickel-kadmium batterier. Utsläpp av kadmium till luft sker främst vid sopförbränning, bl a som en följd av felaktig sophantering av nickel-kadmiumbatterier, vid metalltillverkning och vid förbränning av fossila bränslen.
Kadmium kan tas upp av växternas rotsystem och återfinns också i alla livsmedel, men oftast i låga halter. Kadmium tillförs också till åkermarken framför allt genom luftföroreningar och genom användning av handelsgödsel som kan vara förorenat med kadmium. Andra källor är rötslam och stallgödsel.
Den största exponeringskällan för kadmium hos icke-rökare är kosten. Enligt nya beräkningar uppskattas medianintaget av kadmium via kosten för vuxna individer i Sverige till ca 1 mikrogram per kilo kroppsvikt och vecka. Intaget varierar mellan individer i befolkningen eftersom vi har olika konsumtionsmönster. Övre intagsnivåer, dvs den 95:e och 99:e percentilen uppskattas till ca 1.6 respektive 2.0 mikrogram per kilo kroppsvikt och vecka. Spannmålsprodukter och potatis ger det största bidraget till kadmiumintag via kosten, därefter kommer grönsaker och ris.
Vissa typer av produkter kan hålla höga halter av kadmium. Detta gäller organ som lever och njure från vuxna djur. Höga halter har påträffas i kungschampinjon. Det bruna köttet från krabba (hepatopancreas) kan hålla höga halter av kadmium (det vita muskelköttet håller dock inte höga nivåer). Individer som ofta konsumerar dessa speciella typer produkter kan få ett signifikant tillskott av kadmium.
Absorptionen av kadmium från tarmen och till blodbanan är ca 5%. Vid järnbrist i form av låga järndepåer, vilket är vanligt förekommande hos kvinnor i barnafödande ålder, är absorptionen i tarmen högre. Kvinnor har generellt högre kadmiumbelastning än män. Rökare har 4-5 gånger högre kadmiumhalt i blod jämfört med icke-rökare, och 1,5-3 gånger högre kadmiumhalter i njurbark. Detta förklaras av att tobak innehåller kadmium, och att absorptionen av kadmium från lungorna till blodbanan är ca 50%.
Tabell 1. Kadmiumhalter i livsmedel som analyserats vid Livsmedelsverket. Källa: SCOOP rapport 2004.
| |
År |
Antal prover |
Medelhalt
mg/kg |
Min-Max
mg/kg |
|
Mjölk |
1998 |
20 |
<0.001 |
|
|
Ost |
1995 |
23 |
0.002 |
0.001-0.003 |
|
Frukt och grönsaker |
1996-97
2000-2002 |
146 |
0.018 |
<0.001-0.051 |
|
Spannmålsprodukter |
1997-01 |
113 |
0.042 |
<0.001-0.13 |
|
Kött |
1994-97 |
344 |
0.007 |
<0.002-0.019 |
|
Lever och njure |
1994-99 |
460 |
2.56 |
0.002-36 |
|
Fisk |
1993, 2001 |
75 |
0.017 |
<0.001-0.11 |
|
Ägg |
1998 |
5 |
<0.0007 |
|
|
Potatis |
2000 |
75 |
0.010 |
0.001-0.028 |
Gränsvärden
Det finns EU-gemensamma gränsvärden för högsta tillåtna kadmiumhalter i livsmedel som säljs. Gränsvärdena varierar för olika livsmedelsgrupper men ligger i regel mellan 0,05-0,3 milligram per kilo livsmedel.
För lever, njure, skaldjur, och vissa svampar är den högsta tillåtna kadmiumhalten 0,5-1,0 milligram per kilo. För kosttillskott är den högsta tillåtna kadmiumhalten 1,0-3,0 milligram per kilo. Gränsvärdet för kadmium i dricksvatten är 0,005 milligram per liter.
Gränsvärden för kadmium finns även för material som kommer i kontakt med livsmedel, tillsatser samt vissa aromämnen. Läs i förordningar och föreskrifter på länkarna till höger.
Riskbedömning
Det kadmium som tas upp i kroppen ansamlas framförallt i njurarna. Den biologiska halveringstiden för kadmium i njure är 10-30 år, vilket innebär att kadmiumhalten i njurarna ökar under en stor del av livet. Njurarna kan därför på sikt ta skada. Den återresorption av lågmolekylära ämnen och salter som sker i njurbarken försämras, och med ökande kadmiumbelastning i njuren kan förhöjda halter av dessa ämnen och vissa enzymer från njurbarken uppmätas i urinen. Studier i Belgien och Sverige tyder också på ett samband mellan kadmiumexponering och benskörhet.
EFSA har 2009 fastställt ett tolerabelt veckointag av kadmium på 2.5 mikrogram per kilo kroppsvikt. Det tolerabla intaget är den högsta dos man kan utsättas för kontinuerligt utan risk för skadliga hälsoeffekter. Det tolerabla intaget baseras på kadmiums effekt på njuren. Kadmium kan minska återresorptionen (öka utsöndringen) av vissa ämnen i urinen. Den kliniska relevansen av denna effekt är inte helt utredd, men det är en känslig markör på kadmiumexponering och kan utgöra en tidig faktor i den process som kan leda till njurskada. Det tolerabla intaget är den dos upp till vilken denna effekt (ökad utsöndring av vissa ämnen i urinen) inte inträffar i någon relevant bemärkelse. Det tolerabla intaget är i detta avseende kalibrerat för en känslig population. Den individuella toleransen för kadmium, och även upptagningsförmågan, varierar mellan individer. Vid riskvärderingar beaktas normalt detta så att den känsliga gruppen blir drivande i framtagandet av ett tolerabelt intag.
Det beräknade medianintaget i Sverige från mat (ca 1 ug/kg kroppsvikt/vecka) ligger under EFSA’s tolerabla intag (2.5 ug/kg kroppsvikt/vecka), men för vissa individer kan intaget ligga i nivå med, eller över, det tolerabla intaget. Riskgrupper med avsseende på kadmium kan utgöras av vegetarianer och personer med järnbrist.
EFSA bedömer att det är osannolikt att skadliga effekter på njurfunktionen uppträder på individnivå inom Europa, även i de fall då det tolerabla intaget överskrids. Eftersom det är viktiga baslivsmedel som ger det största kadmiumbidraget via kosten anser dock EFSA att det är viktigt att försöka minska exponeringen på populationsnivå.
Rekommendationer
Största källan till kadmiumexponering är livsmedel som vi konsumerar stora mängder av och som utgör basen i en väl sammansatt kost, t ex spannmålsprodukter och potatis. Grönsaker och rotfrukter är näringsrika livsmedel som vi bör äta mer av.
Hur kan man då som enskild konsument hålla kadmiumintaget så lågt som möjligt?
- inte röka.
- äta varierad kost.
- se till att kroppens järndepåer inte är tomma.
- följa rekommendationerna om konsumtion av vissa livsmedel med höga kadmiumhalter i tabell 2 och tabell 3 nedan, samt att unvika konsumtion av det bruna köttet från krabba (hepatopancreas) som också kan hålla höga kadmiumhalter (det vita muskelköttet håller dock inte höga nivåer).
- vid matlagning och förvaring av livsmedel i keramikkärl och emaljerade kärl kan kadmium lösas ut från glasyr och färg. Sura livsmedel som sura frukter, ättika och juice ökar risken för att kadmium löses ut. Använd inte keramikkärl av okänt ursprung för förvaring av livsmedel.
- bidra till att avfall som innehåller kadmium, t ex NiCd batterier, sopsorteras på ett riktigt sätt.
Tabell 2. Råd om konsumtion av lever och njure.
|
Djurslag |
Lever |
Njure |
|
Gris, kalv, lamm |
Kan konsumeras 1-2 gång/vecka |
Kan konsumeras 1 gång/vecka |
|
Nöt |
-"- |
Kan konsumeras 1-2 gång/månad |
|
Får |
-"- |
-"- |
|
Rådjurskid |
-"- |
-"- |
|
Älg, årskalv |
-"- |
-"- |
|
Rådjur, äldre djur |
Bör inte konsumeras oftare än 1-2 gång/månad |
Bör inte konsumeras alls |
|
Älg, ren, äldre djur |
-"- |
-"- |
|
Hare |
-"- |
-"- |
Tabell 3. Råd om konsumtion av vissa svampar
|
Vildväxande snöbolls- och kungschampinjoner kan innehålla mycket höga halter kadmium. Ät därför sådana svampar bara några få gånger om året. Ängschampinjoner och odlade champinjoner innehåller låga halter kadmium.
|
Referenser
EFSA 2009. Cadmium in food: Scientific opinion of the panel on contaminants in the food chain. The EFSA Journal 980, 1-139. No EFSA-Q-2007-138.
SCOOP. 2004. Scientific co-operation on questions relating to food. Assessment of the dietary exposure to arsenic, cadmium, lead and mercury of the population of the EU member states.
Alfvén, T. Bone and kidney effects from cadmium exposure. Akademisk avhandling. Karolinska Institutet. 2002.
Olsson IM, Bensryd I, Lundh T, Ottosson H, Skerfving S, Oskarsson A. Cadmium in blood and urine-impact of sex, age, dietary intake, iron status, and former smoking--association of renal effects. Environ Health Perspect. 2002 Dec;110(12):1185-90.
WHO. 2001. Cadmium. In: Safety evaluation of certain food additives and contaminants. Fifty-fifth meeting of the Joint FAO/WHO Expert Committee on Food Additives (JECFA). WHO Food Additives Series 46, sidorna 247-305. World Health Organization, Geneve.
Miljöhälsorapport 2001. Socialstyrelsen; Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet; Miljömedicin, Stockholms läns landsting. 213 sidor. ISBN 91-7201-495-4. http://www.sos.se/
Staessen, JA:, Roels, HA., Emelianov, D., Kuznetsova, T., Thijs, L., Vangronsveld, J. et al. 1999. Environmental exposure to cadmium, forearm bone density, and risk of fractures: prospective population study. Lancet 353, 1140-1144.
Järup, L., Berglund, M., Elinder CG., Nordberg, G., Vahter, M. 1998. Health effects of cadmium exposure - a review of the literature and a risk estimate. Scand J Work Environ Health 24, suppl 1, 1-52.
Berglund, M., Åkesson, A., Nermell, B., Vahter, M. 1994. Intestinal absorption of dietary cadmium in women depends on body iron stores and fibre intake. Environ Health Perspect 102, 1058-1066.
Jorhem, L, & Sundström, B. 1993. Levels of lead, cadmium, zinc, copper, nickel, chromium, manganese, and cobalt in foods on the Swedish market. 1983-1990. J Food Comp Anal 6, 223-241.