Aluminium (Al) är den vanligaste metallen i jordskorpan men Al-halten i grundvatten vid neutralt pH är låg (under 100 µg/l) på grund av dålig löslighet [Ref 1]. Al-halten ökar dock när pH sjunker under 6 [Ref 1]. Användningen av Al-salter i vattenverken (flockulation) ger oftast endast marginella förändringar i dricksvattnets Al-halt [Ref 2]. Al-halten i läsk och öl skiljer sig inte markant mellan Al- och glasförpackningar [Ref 3], eftersom Al-burkarna är lackerade på insidan till skydd mot Al-utlösning. Normalt ligger Al-halterna i läskedrycker och öl under 200 µg/l även om halterna kan bli högre vid mycket långa lagringstider i aluminiumburkar [Ref 3 och 4]. Al-halterna är i allmänhet låga i kött, fisk, frukt och grönsaker (mindre än 200 µg/kg), medan halter högre än 1 mg/kg har rapporterats i t.ex. spannmål och te [Ref 3]. Vissa Al-salter används i begränsad omfattning som livsmedelstillsatser och kan då förekomma i höga halter [Ref 5 och 6].
Livsmedelsverket utförde 2006 en studie av Al i modersmjölksersättning och barnvälling. I denna uppmättes i allmänhet låga Al-halter i färdiga produkter (under 400 µg/l).
Hälsoeffekter
Patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion har drabbats av demensjukdom (dialysdemens) vid användande av dialysvatten med höga halter av Al. Skelettskador och anemi har också uppkommit efter mycket hög exponering för Al vid dialys. I enstaka fall har liknande symptom uppkommit när njurpatienter tagit Al-innehållande läkemedel i kombination med citronsyra. Drabbade patienter har i de flesta fall haft kraftigt förhöjda Al-halter i blodet (i medeltal mer än 500 µg/l). Hos friska individer som ej tar Al-innehållande läkemedel ligger Al-halterna i blodet normalt under 10 µg/l.
Forskningen gällande möjliga hälsoeffekter av Al hos personer med normal njurfunktion har koncentrerats kring demenssjukdomar, framförallt Alzheimers sjukdom (AS). Trots omfattande forskningsinsatser har man hittills inte lyckats visa att Al är inblandad i uppkomsten av AS [Ref 7]. Detta beror framförallt på motsägande resultat gällande halter av Al i blodet och i vissa regioner i hjärnan. Vissa studier har antytt att Al-ackumulering i hjärnan är en artefakt. En ökad Al-ackumulering skulle också kunna vara en sekundär effekt orsakad av sjukdomen [Ref 7, 8].
Ett flertal epidemiologiska studier har försökt studera sambandet mellan demens och exponering för Al via dricksvatten. Flera studier har funnit ett statistiskt signifikant samband mellan förhöjda Al-halter i dricksvatten och en liten men mätbar ökad risk för demens. Andra studier har inte funnit några samband [Ref 7 och 8]. De flesta studierna har dock brister i kvalitén vilket gör att det inte går att dra slutsatser om orsakssamband. Exponeringen har i samtliga studier uppskattats indirekt (Al-halt i dricksvatten från vattenverk) och det föreligger risk för felklassificering av demenssjukdom i flera av studierna. De hittills utförda studierna gällande samband mellan intag av läkemedel innehållande Al och demens har inte heller visat på några tydliga samband. Även här lider de flesta studierna av metodologiska brister. Vissa studier på yrkesexponerade individer tyder på att Al kan orsaka neurotoxiska effekter vid inhalationsexponering, men det går inte att utesluta att andra exponeringar kan ha bidragit till effekterna [Ref 7].
Riskbedömning
WHO:s expertgrupp, JECFA, och den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, har tagit fram ett provisoriskt tolerabelt veckointag (PTVI) för aluminium. PTVI sätts på en nivå som innebär att hälsoeffekter ej ska kunna uppkomma även hos de mest känsliga konsumenterna vid långvarig exponering. Överskridanden av PTVI innebär alltså inte nödvändigtvis att risken för hälsoeffekter ökar. Däremot minskar marginalerna till de nivåer som gett effekter i djurförsök.
JECFA:s och EFSA:s PTVI ligger för närvarande på 1 mg/kg kroppsvikt/vecka och är cirka 300 gånger lägre än de lägsta intag som gett negativa effekter på de mest känsliga djuren i djurförsök [Ref 9 och 10]. PTVI baseras på djurstudier där möss, råttor och hundar getts olika aluminiumföreningar via fodret. De lägsta doserna som gav negativa effekter på djuren (Lowest Observed Adverse Effect Level, LOAEL) låg på 50-75 mg Al/kg kroppsvikt/dag.
De känsligaste effekterna uppkom på reproduktion och utveckling av nervsystemet. På dessa LOAEL lade JECFA en osäkerhetsfaktor på 100x för att ta hänsyn till osäkerheter gällande skillnader i kinetik och känslighet mellan djur och människor. JECFA påpekade att det finns ytterligare osäkerheter i bedömningen eftersom NOAEL (No Observed Adverse Effect Level) saknas för reproduktions- och utvecklingseffekter och att långtidsstudier av dessa effekter också saknas. Dessa osäkerheter uppvägs av att vissa aluminiumföreningar i mat har låg löslighet vilket innebär att endast en liten del tas upp i kroppen. Det ansågs därför vara tillräckligt med en extra osäkerhetsfaktor på 3x för dessa osäkerheter. Sammantaget så dividerade man det lägsta LOAEL på 50 mg Al/kg kroppsvikt/dag med 300 och räknade om det resulterade dagliga intaget till ett veckointag på 1,2 mg/kg kroppsvikt/vecka som sedan avrundades till 1 mg/kg kroppsvikt/vecka.
Känsliga grupper
Individer med nedsatt njurfunktion har sämre förmåga att utsöndra Al. Spädbarn och barn är troligen mer känsliga för Al-exponering eftersom nervsystemet fortfarande är under utveckling.
Intag
Intagsberäkningar baserade på Livsmedelsverkets undersökning av Al i modersmjölksersättningar och barnvällingar 2006 visar att intagen är låga och ligger under PTVI.
Kunskaperna om det nuvarande intaget av Al bland den svenska befolkningen är i övrigt dåligt. I början av 1990-talet uppskattade Livsmedelsverket medelintaget av Al till 0,6 mg/dag baserat på analyser av livsmedelsråvaror [Ref 3], vilket för en individ med en kroppsvikt på 60 kg skulle innebära ett mycket lågt intag på 0,07 mg/kg kroppsvikt/vecka. En dubbelportionsstudie utfördes för att se om Al-halterna förändrades vid processning och tillagning av maten. I en dubbelportionsstudie lägger deltagarna upp 2 identiska portioner av allt de äter under 24 timmar och den ena portionen analyseras sedan på Al. Denna studie visade att medelintaget av Al låg runt 10 mg/dag (spridning 1-99 mg/d) för de vuxna kvinnor som deltog [Ref 3], innebärande ett medelintag på ca 1 mg/kg kroppsvikt/vecka vid en kroppsvikt på 60 kg. Medelintaget låg alltså på samma nivå som PTVI. Högst intag registrerades när kvinnorna ätit en choklad/mintkaka innehållande en Al-tillsats (72 mg/dag, 61-99 mg/dag), vilket innebar att intaget av Al den veckan ungefär fördubblades. En jämförelse mellan intaget beräknat från analyserna av de enskilda livsmedelsråvarorna och intaget i dubbelportionsstudien pekar mot att det sker ett tillskott av Al när råvarorna processas och tillagas [Ref 3].
Intag som ligger på eller något över PTVI innebär dock ingen ökad hälsorisk, mot bakgrund av den säkerhetsmarginal som WHO och EFSA använt. Marginalerna blir dock lägre till de nivåer där hälsorisker kan tänkas uppkomma. Al absorberas både från föda och vatten men absorptionen är i allmänhet låg (<1% av given dos) [Ref 8]. Absorptionen påverkas av komponenter i maten vilka både kan minska och öka absorptionen. Lättlösligt Al verkar absorberas i högre grad i mag-tarmkanalen än svårlösligt Al [Ref 11].
Majoriteten av absorberat Al utsöndras i urinen, men en liten del stannar kvar i kroppen under lång tid. Blodplasmahalten av Al hos individer med normal njurfunktion ligger oftast under 10 µg/l [Ref 12]. Vissa läkemedel innehåller Al (bland annat medel mot "sur mage") och användning av sådana läkemedel kan innebära mycket höga exponeringar. Vid långvarig användning ökar både urinhalter och blodhalter av Al. Blodhalterna ökar dock ofta mindre än urinhalten, vilket visar att njurarna kan ta hand om en del av överskottet av Al i kroppen [Ref 13]. Samtidig administration av citratinnehållande läkemedel eller livsmedel kan ytterligare öka Al-halten i blod [Ref 14]. Personer med nedsatt njurfunktion löper risk att ackumulera högre Al-halter än normalt i kroppen, och järnbrist kan ytterligare öka denna risk [Ref 8].
Gränsvärden
Gränsvärden saknas för livsmedel. EU:s gränsvärde för vatten är 100 μg/l (tjänligt med anmärkning). Gränsvärdet är inte hälsobaserat utan är satt av tekniska orsaker.
Rekommendationer
Livsmedelsverket avråder konsumenter och kökspersonal från att tillaga, värma upp eller förvara sura livsmedel i kastruller, formar, dricksflaskor och andra kärl av aluminium utan skyddande beläggning. Med sura livsmedel menas: saft, juice, soppor, krämer eller mos av rabarber, bär och frukt, soppor, såser och inläggningar av till exempel tomater och surkål.
Livsmedelsverket avråder också från att förvara sura livsmedel i kontakt med aluminiumfolie under längre tid och att använda folie i kontakt med sura efterrättspajer eller liknande i ugn.
Se också upp med galvanisk korrosion som kan inträffa då aluminiumfolie är i kontakt med annan metall, till exempel rostfritt stål, i närvaro av vätska. Aluminiumfolien kan då brytas ned snabbare och små hål kan bildas i folien.
Läs mer under länkarna till höger på sidan.
Referenser
[1] Bensryd I, Rylander L, Hogstedt B, Aprea P, Bratt I, Fahraeus C, Holmen A, Karlsson A, Nilsson A, Svensson BL,et al.: Effect of acid precipitation on retention and excretion of elements in man. Sci Total Environ 1994, 145:81-102.
[2] Rosborg I, Nihlgard B, Gerhardsson L,Sverdrup H: Concentrations of inorganic elements in 20 municipal waters in Sweden before and after treatment--links to human health. Environ Geochem Health 2006, 28:215-29.
[3] Jorhem L,Haegglund G: Aluminium in foodstuffs and diets in Sweden. Z Lebensm unters Forsch 1992, 194:38-42.
[4] Muller J, Steinegger A,Shlatter C: Contribution of aluminum from packaging materials and cooking utensils to the daily aluminum intake. Z Lebensm Unters Forsch. 1993, 197:332-341.
[5] SLV: Föreskrifter om ändring i Livsmedelsverkets föreskrifter om livsmedelstillsatser. LIVSFS 2003:20; 2006.
[6] Saiyed SM,Yokel RA: Aluminium content of some foods and food products in the USA, with aluminium food additives. Food Addit Contam 2005, 22:234-44.
[7] COT: Committee on Toxicity of Chemicals in Food, Consumer products and the Environment. Subgroup report on the Lowermoor water pollution incident, Department of Health, UK; 2002.
[8] WHO: Aluminium, vol 194. Geneva: WHO; 1997.
[9] Sixty-seventh meeting Rome, 20-29 June 2006. Summary and conclusions [http://www.who.int/ipcs/food/jecfa/summaries/summary67.pdf]
[10] Safety of aluminium from dietary intake. Scientific Opinion of the Panel on Food Additives, Flavouring, Processing Aids, and Food Contact Material (AFC). The EFSA Journal 2008, 754:2-34.
[11] Yokel RA,Florence RL: Aluminum bioavailability from the approved food additive leavening agent acidic sodium aluminum phosphate, incorporated into a baked good, is lower than from water. Toxicology 2006.
[12] Nieboer E, Gibson B, Oxman A,al e: Health effects of aluminum: A critical review with emphasis on aluminum in drinking water. Environ Rev. 1995, 3:29-81.
[13] Graske A, Thuvander A, Johannisson A, Gadhasson I, Schutz A, Festin R,Wicklund Glynn A: Influence of aluminium on the immune system--an experimental study on volunteers. Biometals 2000, 13:123-33.
[14] Slanina P, Frech W, Ekstrom LG, Loof L, Slorach S,Cedergren A: Dietary citric acid enhances absorption of aluminum in antacids. Clin Chem 1986, 32:539-41.