Läkemedel används för att förebygga, lindra och bota sjukdomar hos djur, för att bevara och öka produktionskapaciteten hos djuren, samt för att förhindra överföring av infektioner från djur till människa. Som livsmedelsproducerande djur räknas huvudsakligen nöt, svin, får, get, hästdjur, ren, hjort, fisk, skaldjur, bin och fjäderfä inklusive struts. I övrigt används läkemedelsnära substanser som biocider och fodertillsatser till livsmedelsproducerande djur.
Läkemedel som används är framförallt antibiotika, antiparasitära läkemedel, hormoner, glukokortikoider, antiinflammatoriska medel, muskelavslappande medel, smärtstillande medel, bedövningsmedel samt vacciner.
Vid behandling av ett livsmedelsproducerande djur med läkemedel kan resthalter av läkemedlet återfinnas i maten. Gränsvärden och karenstider bedöms därför för läkemedel som ska ges till djur som är avsedda att användas i livsmedelsproduktionen.
Godkännande av läkemedel
Ansvaret för läkemedel till djur delas av de tre myndigheterna Livsmedelsverket, Läkemedelsverket och Jordbruksverket. Läkemedelsverket godkänner läkemedel till djur, Jordbruksverket reglerar användningen och Livsmedelsverket ansvara för bestämmelser som rör livsmedelssäkerhet. Det finns andra läkemedelsnära substanser som används på djur t ex biocider (spendoppningsmedel och medel för behandling av ektoparasiter inklusive mygg och flugor) och fodertillsatser (t ex coccidiostatika). Biocider till djur godkänns av Kemikalieinspektionen och regleras i Rådets direktiv 98/8/EG. Fodertillsatser (koccdiostatika) godkänns gemensamt inom EU med Jordbruksverket som svensk samordnare och regleras i Rådets förordning 1831/2003.
Läkemedelsverket bedömer sedan mars 2009 karenstider för läkemedel till livsmedelsproducerande djur. Livsmedelsverket bedömer karenstider för biocider (se länkar till höger).
Riskvärdering
Läkemedelsrester skulle i princip kunna ge upphov till samma effekter hos människor som läkemedlet ger hos det behandlade djuret. För att skydda konsumenten från läkemedelsrester i livsmedel fastställs därför gränsvärden (MRL = Maximum Residue Limit) gemensamt inom EU för alla läkemedel som används till livsmedelsproducerande djur. Dessa anges i Rådets förordning 470/2009/EU och i själva listan på substanser i Kommissionens förordning 37/2010/EU. Se länk till höger.
Gränsvärden (MRL) beräknas med utgångspunkt från ett ADI-värde (Acceptabelt Dagligt Intag). ADI-värdet anger hur mycket av ett ämne en människa kan konsumera dagligen under hela sin livstid utan att hälsorisker uppstår och anges i mg/kg kroppsvikt. ADI värdet beräknas ur ett NOEL-värde (No Observed Effect Level) som bestäms från den känsligaste effekten i det känsligaste djurslag som testats. ADI kan bestämmas från toxikologiska, farmakologiska och mikrobiologiska data. För att ta hänsyn till skillnader i känslighet mellan djur och människa och individuella skillnader hos människa används säkerhetsfaktorer som kan variera från 10 till 1000. Vid bedömning av substanser med antimikrobiell effekt tar man också hänsyn till resistensutveckling hos bakterier, påverkan på human tarmflora samt effekter på mikroorganismer som används i livsmedelsproduktionen, t ex startkulturer vid tillverkning av ost, fil och yoghurt.
Beräkning av MRL baseras sedan på en daglig konsumtion av 300 gram muskel, 100 gram lever, 50 gram njure, 50 gram fett, 1,5 liter mjölk och 100 gram ägg. Vid en konsumtion av dessa livsmedel får det totala intaget av läkemedelsrester inte överstiga ADI-värdet för substansen. MRL beräknas för lever, njure, muskel, fett, mjölk och ägg. I vissa fall anges bara MRL för lever eller njure samt muskel eller fett. Vid bedömning av MRL måste man känna till läkemedlets upptag, fördelning, nedbrytning och utsöndring dvs substansens kinetik. Resthalternas fördelning i vävnaderna används för att bestämma hur höga MRL får vara i de olika vävnaderna vid den tidpunkt då resthalterna sjunkit till den nivå där det beräknade intaget inte överskrider ADI-värdet. Detta medför att MRL kan vara olika i olika vävnader.
Gränsvärden används som redskap vid kontroll av läkemedelsrester. Se länk till kontrollprogrammet till höger.
Läs mer om MRL-värden och utvärderade substanser på Europeiska läkemedelsverkets (EMAs) hemsida.
Karenstider
För att undvika att gränsvärdet överskrids sätts karenstider. Karenstider är ett relativt enkelt redskap för att förhindra att läkemedelsrester når livsmedelskonsumenten i sådana halter att de kan utgöra en hälsorisk. Karenstiden är den tid i dygn efter sista behandlingstillfället som det tar för läkemedlet och dess metaboliter att utsöndras från djuret till en ur livsmedelstoxikologisk synvinkel acceptabel nivå (gränsvärdet). Karenstider bedöms för slakt av djuren och för tagande av mjölk och ägg. Karenstider bedöms för varje preparat och för varje djurslag som preparatet ska användas till. Vid bedömning av karenstid krävs resthaltsstudier som visar hur substansen utsöndras. Resthaltsstudier ska utföras med den högsta rekommenderade dosen och under den längsta behandlingstiden som preparatet är avsett att ges. Behandlingsrekommendationerna anges i FASS vet eller i produkt resumé (SPC) för preparatet på Läkemedelsverkets hemsida. Se länk till höger. Kött från djur, mjölk och ägg får inte användas inom livsmedelsproduktionen innan karenstiden gått ut och resthalterna sjunkit under MRL.
Läkemedelsverket och/eller Europeiska läkemedelsverket (EMA) beslutar om karenstider för godkända läkemedel, licenser och kliniska prövningar.
Livsmedelsverket har tillsynen över hur karenstider tillämpas vid användning enligt kaskadprincipen (§4 i LIVSFS 2009:3). Kaskadprincipen innebär att veterinären i enskilda fall får förskriva preparat som inte är godkänt för ett visst djurslag och därmed saknar doseringsrekommendationer och karenstid. Användning enligt kaskaden kan dock bara ske om substansen finns upptagen i listan över MRL enligt Kommissionens förordning 37/2010/EU. Veterinären ska ange en karenstid på minst 28 dygn för slakt, minst 7 dygn för tagande av mjölk samt minst 7 dygn för tagande av ägg för human konsumtion. Se vidare länk till livsmedelsverkets föreskrifter om karenstider, H 65 (LIVSFS 2009:3) till höger. Regler för själva behandlingen av djuren anges i SJVFS 2009:84 (D9) med ändringar. Se länk till jordbruksverket till höger.
För häst finns speciella bestämmelser. I första hand används registrerat preparat för häst, sedan kan "kaskaden" användas.Dessutom har EU-kommissionen tagit fram en lista med substanser som anses nödvändiga för häst men där man inte bedömt MRL. För dessa substanser ska en karenstid på 6 månader tillämpas. Se länk till höger.
Exempel på substansgrupper som används till livsmedelsproducerande djur
Antibiotika
Antibiotika och kemoterapeutika är den grupp av läkemedel som används mest till livsmedelsproducerande djur, se förbrukning av läkemedel till livsmedelsproducerande djur nedan. Dessa ämnen dödar (baktericid) eller hämmar tillväxt (bakteriostatisk) av mikroorganismer. Antibiotika och kemoterapeutika används för att behandla inektionssjukdomar i till exempel juver, livmoder, njurar, luftvägarna, tarm och ögon. De används för behandling av de flesta djurarter som är livsmedelsproducerande. De flesta läkemedel som används till människa används också till djur förutom vissa antibiotika som sparas till behandling av multiresistenta eller speciellt svårbehandlade infektioner hos människa. Till livsmedelsproducerande djur används främst betalaktamer (t ex bensylpenicillin, amoxicillin, ampicillin, cefalosporiner), tetracykliner, makrolider, aminoglykosider, sulfonamider och flurokinoloner.
Många antibiotika har låg toxicitet (giftighet) men kan orsaka allergier och orsaka effekter på mikroorganismer i tarmen hos människan. Risken för allergiska reaktioner efter förtäring av kött eller mjölk från djur som behandlats med antibiotika är dock mycket liten. Det krävs att den person som reagerar på de små resthalter som kan finnas i mjölk redan är allergisk mot penicillin (att de är presensibiliserade)
Antibiotika inblandat i foder i tillväxtbefrämjande syfte har varit förbjudet i Sverige sedan 1986. I och med att Sverige blev medlem i EU fick vi behålla vårt förbud ytterligare 4 år. Detta undantag gick ut i och med årsskiftet 1998/1999. Sverige ville dock inte acceptera denna användning och Regeringen utöste därför den så kallade skyddsklausulen som innebar att Sverige fortsatte sitt förbud mot antibiotika som fodertillsats. Efter detta (1 Januari 2006) har man inom EU förbjudit all antibiotika användning i tillväxtbefrämjande syfte. Sedan 2006 är det därför förbjudet att använda antibiotika i tillväxtbefrämjande syfte inom EU.
Antibiotika användningen till fisk varierar från år till år bl a beroende på att vattentemperaturen varierar. Vid högre temperatur drabbas fisken av fler infektioner och användningen av antibiotika ökar därför.
Den tidigare okontrollerade antibiotikaanvändningen världen över har medfört en kraftig resistensutveckling hos bakterier. Detta kan orsaka att multiresistenta stammar av t ex Salmonella, Campylobacter och Yersinia utvecklas hos livsmedelsproducerande djur. Läs mer i Svarm, länk till höger.
I kontrollen av läkemedelsrester hittas, till största delen, resthalter av antibiotika i kött och mjölk.
Koccidiostatika
Koccidios är en av de vanligaste tarmsjukdomarna hos fjäderfä i såväl Sverige som i övriga världen. Sjukdomen orsakas av massangrepp av encelliga parasiter, så kallade koccidier. Koccidierna orsakar en tarminflammation på grund av att de lever i och förökar sig i tarmslemhinnan. Detta kan ge blodiga diarreer, i värsta fall med hög dödlighet som följd. Lindrigare angrepp, som inte ger akuta sjukdomssymptom, orsakar produktionsstörningar i form av sämre tillväxt och försämrad foderomvandlingsförmåga hos kycklingarna. Koccidier är artspecifika och kan angripa såväl fjäderfä, nöt, svin som andra djurarter. Den höga djurtätheten i modern uppfödning av kycklingar gör att parasiterna förökas snabbt mellan djuren. Läs mer på Jordbruksverkets hemsida (se länk till höger).
Förebyggande behandling med hjälp av medicin s k koccidiostatika används rutinmässigt över hela världen och har så gjorts under ca 50 år. En del koccidiostatika s k jonoforer, har också förmåga att undertrycka tillväxten av bakterien Clostridium perfringens som förorsakar nekrotiserande enterit (nekros av mukosan på tunntarmen) hos slaktkyckling.
Koccidiostatika godkänns gemensamt inom EU som fodertillsatser. De regleras i Rådets förordning 1831/2003 med följdändringar. För koccidiostatika har Sverige sedan den 1 januari 1999 anpassat sin lagstiftning till den som gäller inom EU.
Jordbruksverket reglerar användningen av Koccidiostatika i Föreskriften om foder (SJVFS 2006:81, senast ändrad i SJVFS 2010:6 (M39)). För de koccidiostatika som är godkända gäller samma karenstider inom hela EU. Karenstiderna varierar mellan 1 till 9 dagar och anges i Rådets förordning 1831/2003 med följdändringar. En omprövning av alla koccidiostatika sker för närvarande vilket innebär att gränsvärden fastställs med eventuellt ändrade karenstider som följd. I Sverige används främst jonoforerna narasin och salinomycin. För narasin har kommissionen fastställt ett MRL på 50 µg/kg för alla vävnader från kyckling och en karenstid på 1 dygn för de preparat som innehåller narasin. För preparat som innehåller salinomycin ska en karenstid på 1 till 3 dygn iakttagas. Vid utbrott av coccidios kan andra läkemedel användas.
Livsmedelsverket utför regelbundet kontroll så att inga resthalter av koccidiostatika ska finnas i kött från kyckling Om karenstiderna efterlevs hittar man väldigt sällan några resthalter i kontrollen.
Hormoner
Inom EU är det förbjudet att använda hormoner, eller andra ämnen med hormonell verkan, i syfte att stimulera tillväxt och produktivitet hos livsmedelsproducerande djur. I USA, Nya Zealand och Australien är fortfarande ett fåtal hormoner tillåtna i detta syfte. Inom EU är hormonanvändning till djur endast tillåtet för speciella behandlingar och regleras i direktiv 96/22/EU, senast ändrad 2008/97/EU. De hormoner som används i terapeutiskt syfte har utvärderats, och de har gränsvärden som gäller inom EU samt karenstider som gäller nationellt.
Hormoner som har tillväxtbefrämjande egenskaper är könshormoner, tillväxthormoner och beta-agonister. Könshormonerna kan indelas i androgener, östrogener och progestagener. De kroppsegna könshormonerna är gemensamma för de flesta däggdjur. Dessa bryts lätt ner i levern efter intag via födan och kan därför inte ge tillräckligt höga halter hos konsumenten för att utöva effekt. Syntetiskt framställda könshormoner har oftast längre verkningstid och högre biologisk aktivitet. Därför kan lägre doser av ett syntetiskt hormon ge samma effekt som en högre dos av ett kroppseget hormon. Dessutom kan de syntetiskt framställda hormonerna vara biologiskt aktiva även efter intag via födan. De kan således utgöra en risk för konsumenterna. Syntetiskt framställda hormoner kan även ha toxiska effekter som inte hänger samman med deras hormonella aktivitet.
Tillväxthormoner är artspecifika, dvs endast mänskligt tillväxthormon har effekt på människan. Hormonet bryts ner i mag-tarm kanalen och är således ineffektivt vid intag via födan.
Beta-agonister är substanser som påverkar det autonoma nervsystemet och används terapeutiskt för att vidga luftrören. Beta-agonister påverkar muskeltillväxt genom att minska proteinnedbrytning och öka fettnedbrytning. Slaktdjur som utfordras med beta-agonister kan öka upp till 10% i vikt samtidigt som omfördelningen av fett till muskel innebär att fettinlagringen kan minska med 25 till 50%. Eftersom magert kött prioriteras kommer köttet upp i en högre kvalitetsklass. Exempel på syntetiskt framställda beta-agonister är klenbuterol, salbutamol och mabuterol. Akuta förgiftningsfall har förekommit efter illegal användning av beta-agonister i Spanien och Frankrike. Symptomen hos personer som ätit kontaminerad lever har varit muskelkramper, hjärtklappning, huvudvärk och muskelsmärtor. Även dödsfall har inträffat. Positiva prover av beta-agonister och hormoner har påvisats i köttkontrollen i flera EU-länder. I livsmedelsverkets kontroll av inhemska och importerade animalieprodukter har dock inga positiva prover av beta-agonister och hormoner påträffats.
Den illegala användningen kan utgöra en hälsorisk för människor eftersom det inte finns någon möjlighet att påverka vilka ämnen som ges till djuren eller att ange karenstider. De substanser som cirkulerar är ofta av dålig kvalitet och kan innehålla okända föroreningar med okänd verkan.
Kontroll av läkemedelsrester
Kött
Kontroll av kött från nöt, svin, får, häst, hägnat vilt och fjäderfä utförs av besiktningsveterinärer på slakterier och veterinärer från Jordbruksverket. Stickprov på förekomst av kemoterapeutika tas. Övriga läkemedel kontrolleras genom riktad provtagning av Livsmedelsverket. Gemensamma kontrollprogram genomförs inom EU. Se rapport över resultaten från det Svenska kontrollprogrammet under länk till höger.
Mjölk
Låga resthalter av kemoterapeutika eller antibiotika förstör mjölkens normala mikroflora t ex mjölksyrebildande bakterier som är nödvändiga för mjölkens syrningsegenskaper vid tillverkning av ost, filmjölk och joghurt. Detta ställer till stora problem för mejeriföreningarna. Kontroll av läkemedelsrester i mjölk sker vid Livsmedelsverket.
Under 2010 undersöktes 5120 svenska prover med avseende på förbjudna substanser, tillväxtbefrämjande substanser, veterinärmedicinska preparat samt mögel- och miljögifter i levande djur och animaliska livsmedel. I ett prov från sugga hittades den förbjudna substansen kloramfenikol. Fenylbutazon, som inte är godkänd att användas till livsmedelsproducerande djur, inklusive häst, hittades i ett prov från häst. Salinomycin (koccidiostatikum) hittades i ett prov från kyckling och i ett äggprov hittades dioxinlika PCBer över åtgärdsnivån men under gränsvärdet. I övriga prover (5116) hittades inga förbjudna substanser, halter av godkända substanser över gränsvärdet eller annan otillåten förekomst eller halt över annan åtgärdsnivå.
De resurser som läggs ner på att bedöma och kontrollera läkemedelsrester gör det möjligt för konsumenten att få tillgång till kött, mjölk och ägg som är fria från läkemedelsrester eller innehåller så låga halter att de inte utgör något hot mot hälsan.
Förbrukning av läkemedel till livsmedelsproducerande djur
Följande mängder (kg aktiv substans) av läkemedel förbrukas årligen till livsmedelsproducerande djur i Sverige. Källa: Jordbruksverket 2010:
Antibiotika: livsmedelsproducerande djur. Statistiken inkluderar även sällskapsdjur till och med 2004.
1984: 50 549 kg
1986: 25 000 kg
1987-1994: 31 000 kg/år
1996: 20 600 kg
2004: 16 089 kg
2008: 13 962 kg
2010: ca 12 000 kg
Antiparasitära läkemedel. Bekämpningsmedel (biocider) till djur som godkänns av Kemikalieinspektionen (KEMI) och Coccidiostatika ingår ej. Statistiken inkluderar även sällskapsdjur till och med år 2000:
Före 1999: ca 7000 kg
1999: 6 445 kg
2000: 5 554 kg
2005: 2 684 kg (inklusive sällskapsdjur 4 122 kg)
2008: 1 988 kg (inklusive sällskapsdjur 5 358 kg)
2009: 1 785 kg
2010: 1 400 kg (inklusive sällskapsdjur 2679 kg)
Antiparasitära medel (sulfonamider och triaziner, medel mot protozoer) som blandas direkt i fodret
2008: 14 954 kg
2009: 16 287 kg
2010: 10 690 kg
Antibiotika/kemoterapeutika till fisk (källa Fiskhälsan):
1990: 1 021 kg
1994: 248 kg
1997: 75 kg
1999: 38 kg
2001: 22 kg
2002: 37 kg
2004: 15 kg
2006: 28 kg
2009: 17 kg
2010: 29 kg
Koccidiostatika till kyckling och kalkon:
2004: ca 10 500 kg
2009: 12 471 kg
Som jämförelse kan nämnas att den årliga antibiotikaförbrukningen till människa är ca 79 600 kg (år 2002). Senare statistik över förbrukning av antibiotika till människa presenteras i dygnsdoser och är därför svår at jämföra med förbrukning till djur. En tydlig nedgång har dock setts under senare år.