De flesta livsmedel vi köper i dag är färdigförpackade. Det gör det lättare att hantera, transportera och skydda livsmedlen mot stötar och tryck, ljus, fukt, syre, mikroorganismer och föroreningar. Förpackningarna ska också bidra till att bevara livsmedlets näringsvärde, smak och lukt. Oftast används plast eller papper när man förpackar mat, men också glas och metall förekommer.
Dagens förpackningar
Lagstiftning
Exponering
Förpackningar framställda ur återvunna material
DEHP
Referenser
Dagens förpackningar
Ungefär hälften av det konsumerade förpackningsmaterialet i Sverige utgörs av livsmedelsförpackningar varav plast utgör 33 %, papper och kartong 43 %, metall 13 % och glas 4 % (andel i värde %; SOU 1991:76 samt bilaga 1991:77). Plast är det material som oftast är i direkt kontakt med livsmedel.
Material på modet idag är sådana som används vid hög temperatur, till exempel i mikrovågsugn respektive i vanlig ugn och material som återanvänds eller som återvunnits. Båda dessa nya typer av material är problematiska. I det förstnämnda fallet beroende på bristfällig kunskap om migrationens storlek från materialet vid höga temperaturer, och i det senare fallet beroende på bristfällig kunskap om innehållet i returmaterialen. Aktiva och intelligenta (till exempel tid-temperatur-indikatorer) förpackningar samt nanoteknik är tillämpningar som idag diskuteras mycket. (Se även Frågor och svar om nanoteknik).
Lagstiftning
I dagsläget är alla tillåtna utgångsämnen för plasttillverkning, huvudsakligen monomerer, reglerade i EU:s regelverk i form av positivlistor. För åtskilliga av dem finns särskilda gränsvärden, en del mycket låga, som t ex för vinylklorid och akrylnitril. Dessa två ämnen ska t ex inte kunna påvisas i livsmedlet. Tillsatsämnen i plast kommer enligt planerna att vara fullt reglerade inom de närmaste åren. Inom EU måste i dag alla livsmedelsförpackningar av plast uppfylla krav på migration, vilket kan bestämmas i s k migrationsundersökningar.
Aktiva förpackningar kan innebära lagstiftningsproblem. Ofta handlar det om att sätta till något ämne via förpackningen med avsikt att påverka livsmedlet som t ex livsmedelstillsatser eller aromämnen. Ska ämnet bedömas enligt förpackningslagstiftningen eller i enlighet med annan lagstiftning (livsmedelstillsatser eller aromämnen) som rör livsmedlet, eller berörs båda är frågeställningen.
Ytbeläggningar (coatings) kommer tillsammans med plast att regleras inom kort. Cellofan är redan detaljreglerat.
För papper i kontakt med livsmedel saknas idag detaljerade EG-regler men flertalet tillverkare använder sig av de tyska rekommendationerna, utfärdade av Bundesinstitut für Risikobewertung (BfR) eller Europarådets rekommendationer.
Totalt sett används ca 5000 substanser vid tillverkning av ovanstående material.
Angående Sveriges införlivande av EU:s regler se LIVSFS 2003:2 Livsmedelsverkets föreskrift om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel.
Exponering
Exponeringen för ämnen via förpackningsmaterial är i de flesta fall okänd. Det är därför omöjligt att bedöma den totala hälsorisken. Uppgifter om migration från olika material till olika modellsubstanser (simulatorer) i stället för det verkliga livsmedlet finns däremot i viss utsträckning. Dock saknas uppgifter om typen av förpackning till vissa bestämda livsmedel (kan variera avsevärt) och i viss mån konsumtionsmönster av förpackade livsmedel. Den detaljreglering som idag har påbörjats inom EU gagnar sannolikt konsumenten ur hälsosynpunkt. De riskområden som kan identifieras är nya material som används vid högre temperaturer och material som återanvänds eller utgörs av återvunnet material, där kunskap kanske saknas helt om innehållet.
Traditionellt utpekade grupper av kemikalier som mjukgörare, pigment, stabilisatorer i plast och slembekämpningsmedel och bestrykningskemikalier vid pappersframställning är ämnesgrupper som fortfarande måste hållas under kontinuerlig observation. Sannolikt är dock hälsorisken liten vid användning av livsmedelsförpackningar. I England vid Ministry of Agriculture for Fisheries and Foods (MAFF, 1987, 1990 och 1996) har under ett femtontal år gjorts studier på intag av monomerer och tillsatsämnen som mjukgörare från vanliga plastmaterial. Ett medelintag per person och dag har beräknats av några mjukgörare som används i polyvinylkloridplast (PVC) och jämförts med det tolerabla dagsintaget (TDI) per person (60 kg; se tabell nedan). Enligt en studie av MAFF under 1995 har ftalater i relativt höga halter även påträffats i livsmedel förpackade i papper och kartong. Ursprunget till dessa halter verkar inte endast vara förpackningen (tryckfärger mm) utan även andra yttre källor.
| Undersökning |
Intag (mg/person/dag) |
|
|
|
|
|
DEHA |
DEHP |
DBP |
BBP |
|
|
(TDI=18) |
(TDI=3) |
(TDI=0.6) |
(TDI=30) |
| England (MAFF, 1996) |
8.2 (1987) |
0.15 |
0.013 |
0.008 |
|
Danmark, dubbelportioner
(Petersen och Breindahl 2000) |
0.20-0.21 |
0.19-0.3 |
0.13-0.29 |
0.02-0.03 |
| EFSA, 2005 |
|
<1.5 |
<0.6 |
<0.3 |
Intaget av mjukgörare via förpackningsmaterial är sannolikt lägre i Sverige än i England bland annat till följd av en mindre användning av PVC. För monomeren vinylidenklorid förekommande som sampolymer i polyvinylidenklorid/PVC plast beräknades det dagliga intaget 1980 i England till maximalt 1 µg per person (detektionsgräns i livsmedel 0.05 mg/kg; MAFF, 1980). 1983 beräknade Livsmedelsverket det svenska intaget av vinylklorid och akrylnitril i Sverige till < 0.1 µg (gränsvärde (detektionsgräns) 0.01 mg/kg livsmedel) respektive 0.05 µg per person och dag (gränsvärde (detektionsgräns) 0.02 mg/kg livsmedel). Detta visar på en god säkerhetsmarginal.
Det är i första hand mjukgörarna som har varit föremål för debatt i Sverige (speciellt under 80-talet), inte bara på grund av risken för toxiska effekter utan också för den stora överföringen till livsmedel från t ex plastfilm (t ex DEHA) till ost. Idag är problemet mindre beroende på att andra mjukgörare används samt att ersättningsmaterial finns för PVC.
Andra tillsatsämnen som tilldragit sig intresse ur toxikologisk synpunkt är pigment och stabilisatorer.
När det gäller papperstillverkning är möjligen användningen av vissa slembekämpningsmedel, våtstyrkekemikalier, bestrykningskemikalier, träimpregneringsmedel (pentaklorfenol), och föroreningar som tungmetaller och PCB något som skulle kunna ge upphov till problem i slutprodukten. Sannolikt är dock exponeringen mycket låg från ovan nämnda ämnen.
Förpackningar framställda ur återvunna material
På grund av miljöskäl och ekonomiska skäl kan man inte utesluta att konsumenten via livsmedel exponeras (kommer att exponeras) för föroreningar från återvunnet material med okänt innehåll eftersom det saknas särskilda regler inom området (finns dock vissa nationella regler samt en vägledning från Europarådet). EG:s regelverk tillåter i princip bara framställning av förpackningsmaterial av plast från kända kemiska ämnen vilket försvårar användningen av återvunnet plastmaterial. Så är inte fallet när det gäller returpapper. Detaljerade EG-regler saknas på detta område och returpapper har traditionellt använts i Västeuropa en längre tid.
Returplast: För närvarande utgör returplast knappast något större problem av följande skäl. För det första finns det mycket få returprodukter på marknaden idag som används i direkt kontakt med livsmedel. PET-flaskor framställda från helt och hållet återvunnet material finns emellertid nu på marknaden medan flaskor med ett mittskikt av återvunnen PET funnits sedan en tid. PET-materialet eller andra material i de olika applikationer som förekommit (förekommer) har visat sig motsvara de krav som man ställer på nytt material.
Returpapper: Returfiberbaserade material i kontakt med livsmedel innebär ett flertal problem. Ett är bristen på kunskap om vilka föroreningar som kan finnas i materialet. Sannolika föroreningar i returfibern är t ex tryckfärger, lim, lösningsmedel etc. Det är vidare omöjligt att utföra en sedvanlig toxikologisk utvärdering av sådana material delvis på grund av svårigheterna att bestämma alla ingående föroreningar och delvis beroende på bristen av toxikologiska data. Speciellt i Norden ifrågasätts det om returpapper skall få tillåtas att komma i direkt kontakt med livsmedel.
DEHP (di-2-etylhexylftalat)
Förekomst
I förpackningar: Tidigare framför allt i mjukgjord PVC (polyvinylkloridplast). Användningen av PVC till livsmedel har dock kraftigt minskat på senare år. DEHP förekommer därför numera framför allt i andra material till livsmedel som ytbeläggningar och i tryckfärger (samt kan förorena livsmedel från kontakt med smörjoljor och smörjfetter).
I livsmedel: Bland annat har förekomst i modersmjölksersättning samt i bröstmjölk visats.
Hur mycket får vi i oss av DEHP?
Oftast högre halter från feta livsmedel packade i mjukgjord PVC, på grund av en högre migration till sådana livsmedel.
Worst-case intag (EU) från modersmjölksersättning: till nyfödda ca 50 ug/kg kroppsvikt och dag och till spädbarn ca 20 ug/kg kroppsvikt och dag.
Worst-case intag (EU) från bröstmjölk: till spädbarn 0-3 mån ca 20 ug/kg kroppsvikt och dag och till spädbarn 3-12 mån ca 10 ug/kg kroppsvikt och dag.
Worst-case intag (EU) totalt sett från luft, dricksvatten och livsmedel för en vuxen: ca 3 ug/kg kroppsvikt och dag och för ett barn: ca 20 ug/kg kroppsvikt och dag.
Gränsvärden
Ett TDI på 50 ug/kg kroppsvikt har föreslagits av EFSA (European Food Safety Authority). Baserat på detta TDI blir gränsvärdet i livsmedel 1,5 mg/kg (3 mg totalt från olika källor).
Är det farligt med DEHP?
Kritiska effekter på försöksdjur är framför allt effekter på reproduktionen.
Känsliga grupper
Möjligen gravida och ammande.
Rekommendationer
Inte tillämpligt.
Referenser
Livsmedelsverket (1983) PM angående kemiska ämnen i förpackningsmaterial. 1983-10-20, Uppsala.
Miljön och förpackningarna, SOU 1991:76 samt bilaga 1991:77
Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1980, Survey of vinylidene chloride levels in food contact materials and in foods. Food Surveillance Paper No.3 (London: HMSO)
Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1990, Plasticizers: Continuing Surveillance. Food Surveillance Paper No. 30 (London: HMSO)
Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1987, Survey of Plasticizer Levels in Food Contact Materials and in Foods. Food Surveillance Paper No. 21 (London: HMSO)
Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), 1996, Plasticizers in foods. Food Surveillance Paper No. 82 (London: HMSO)
Ministry of Agriculture, Fisheries and Food (MAFF), Food Safety Information Bull. No 61, May 1995, 2.
Petersen, J.H. and Breindahl, T. (2000) Plasticizers in total diet samples, baby food and infant formulae. Food Add. Cont. 17(2); 133-142.