Dioxiner och PCB är exempel på ämnen som tillhör gruppen organiska miljöföroreningar. Denna grupp innehåller en mängd kemiska ämnen som med eller utan avsikt fått en omfattande spridning i miljön. Andra exempel på organiska miljöföroreningar är bromerade flamskyddsmedel och bekämpningsmedlet DDT.
Vad är dioxiner?
”Dioxiner” är ett samlingsnamn för polyklorerade dibenzodioxiner (PCDD) och polyklorerade dibenzofuraner (PCDF). Det finns 75 olika s.k. kongener (”varianter”) av PCDD och 135 olika varianter av PCDF. Dessa skiljer sig åt med avseende på antalet kloratomer, som kan variera mellan 1 och 8, samt kloratomernas placering i molekylen. Den mest giftiga kongenen, och den mest studerade, är TCDD (2,3,7,8-tetraklordibenzo-p-dioxin) (figur 1). Vanligtvis är det 17 olika toxiska PCDD- och PCDF-kongener som brukar analyseras i livsmedel, djur och människor.
Figur 1. Strukturformel för TCDD (2,3,7,8-tetraklordibenzo-p-dioxin).
Dioxiner har inte framställts avsiktligt utan bildas i små mängder som föroreningar vid bl.a. tillverkning av vissa klorföreningar, t.ex. klorfenoler, klorerade difenyletrar och bifenyler. Användning av impregneringsmedlet pentaklorfenol anses ha varit en stor källa till dioxiner i industriländer. Dioxiner bildas också vid förbränningsprocesser som t.ex. sopförbränning. Tidigare var även avloppsvatten från skogsindustrins klorblekningsprocesser en viktig källa.
Vad är PCB?
PCB är en förkortning för polyklorerade bifenyler. Dessa utgör en serie av 209 enskilda kongener (”varianter”) som skiljer sig genom antalet kloratomer och deras plats i molekylen. Figur 2 visar strukturen för PCB 169. Vissa PCB-kongener är dioxinlika, d.v.s. har en struktur som är mycket lik dioxinernas och verkar via samma mekanismer som dioxinerna i kroppen.
Figur 2. Strukturformel för PCB 169.
PCB är en industrikemikalie som har haft många olika användningsområden p.g.a. dess värmetålighet och isolerande förmåga. PCB har t.ex. använts i kondensatorer, transformatorer, värmeväxlare, fogmassor i hus och i färger. Sedan 1970-talet har användning av PCB varit förbjuden i Sverige.
Dioxinekvivalenter (TEQ)
För att kunna bedöma den totalt effekten av alla dioxinlika ämnen används ofta ett ekvivaleringsverktyg där den samlade halten av dioxiner och dioxinlika PCBer uttrycks i TCDD-ekvivalenter (TEQ). Detta innebär att giftigheten hos de olika dioxin- och PCB-kongenerna sätts i relation till TCDDs giftighet. Om en kongen är hälften så giftig som TCDD, får den toxicitetsekvivalentfaktorn (TEF) 0,5. Genom att multiplicera koncentrationen för varje enskild kongen med dess TEF och därefter summera produkterna får man den totala halten av TCDD-ekvivaler (TEQ). Utgångspunkten för TEQ-systemet är att samtliga dioxiner och dioxinlika PCBer verkar via samma mekanism, via den s.k. dioxin- eller Ah-receptorn, i kroppen och ger upphov till samma effekter. Effekterna anses vara additiva, d.v.s. kan slås ihop. Den senaste översynen av TEF gjordes under 2006 i WHO:s regi (van den Berg et al. 2006).
Stabila och fettlösliga
Dioxiner och PCBer är stabila föreningar som är svåra att bryta ner. De kommer därför att finnas kvar i miljön och i kroppen under lång tid. Stabiliteten gör att dessa ämnen ackumuleras i näringskedjorna, vilket gör att de högsta halterna återfinns i bl.a. rovfiskar från förorenade områden, t.ex. Östersjön. Dioxiner och PCBer är även fettlösliga, vilket innebär att de ansamlas i fettvävnaden hos djur och människor och kan hittas i bl.a. modermjölk.
Hälsoeffekter och riskgrupper
Under fosterperioden är känsligheten för dioxiner och PCB som störst. I olika typer av studier av djur och människa misstänks dessa ämnen kunna påverka reproduktionen (fortplantningen), immunförsvarets funktion, utvecklingen av centrala nervsystemet (hjärnan), samt orsaka cancer. Resultat från epidemiologiska studier av människor antyder att exponering för dioxiner och PCB under fosterstadiet kan påverka födelsevikten, barnens motoriska och kognitiva utveckling och eventuellt även påverka risken för infektionssjukdomar samt allergier/astma.
Inom EU har man fastställt ett tolerabelt dagligt intag (TDI) för dioxiner och dioxinlika PCBer på 2 pg TEQ/kg kroppsvikt och dag. Detta motsvarar den mängd dioxinlika ämnen som en människa kan få i sig varje dag under hela livet utan att riskera några negativa hälsoeffekter.
I många djurförsök med PCB har man använt kommersiella blandningar som innehåller både dioxinlika och icke dioxinlika kongener. Därför är det svårt att veta vilka av de observerade effekterna som är orsakade av dioxinlika respektive icke dioxinlika ämnen. Detsamma gäller epidemiologiska studier, eftersom dioxiner, dioxinlika PCBer och icke dioxinlika PCBer ofta förekommer tillsammans i maten och miljön. Icke dioxinlika PCBer misstänks, precis som de dioxinlika, kunna orsaka effekter på centrala nervsystemet, immunförsvar och fortplantning, fast via andra mekanismer än dioxinlika ämnen. Det har inte varit möjligt att ta fram något hälsobaserat TDI för icke dioxinlika PCBer, men forskning pågår inom detta område.
Dioxiner och PCB i maten
Människan får främst i sig dioxiner och PCB via födan, och dessa ämnen finns främst i feta animaliska livsmedel såsom fisk, kött och mejeriprodukter. Fisk innehåller de högsta halterna. Eftersom dioxiner och PCB är fettlösliga är det framförallt fet fisk (t.ex. strömming och lax) från förorenade områden (t.ex. Östersjön) som innehåller höga halter.
Användningen och utsläppen av PCB och dioxiner har minskat kraftigt sedan 1970-talet. Det har lett till att halterna i livsmedel sjunker, om än långsamt. För dioxiner tycks dock haltminskningen i miljön ha avstannat i vissa områden och halterna i strömming har legat på samma nivåer under den senaste 15-årsperioden (Bignert 2007). Detta tyder på att tillförseln av dioxiner till Östersjön fortsätter. Naturvårdsverket har dragit slutsatsen att det finns motiv för ytterligare begränsningar av bildning och spridning av dioxiner (Naturvårdsverket 2005).
Dioxiner och PCB lagras upp i kroppen under hela livstiden och utsöndras bl.a. via modersmjölken. Livsmedelsverket har under en längre tid följt halterna av dessa miljöföroreningar i modersmjölk hos förstföderskor i Uppsala. Resultat från dessa studier visar att halterna i modermjölk har sjunkit med omkring 5 % per år under perioden 1996 till 2006 (Lignell et al. 2009) (figur 3). I jämförelse med de halter som uppmättes i modersmjölk på 70-talet har halterna sjunkit till ungefär en femtedel (Norén & Meironyté 2000). Mer om Livsmedelsverkets undersökningar av modersmjölk hittar du under rubriken "Läs mer" till höger.
Figur 3. Halterna av dioxiner (TEQ) i modersmjölk från förstföderskor i Uppsala under 1996-2006. Halterna har sjunkit med ca 5 % per år.
Hur mycket får vi i oss?
Livsmedelsverket har vid flera tillfällen gjort beräkningar av hur mycket dioxiner och PCB den svenska befolkningen får i sig via maten. Den senaste beräkningen för vuxna (17-74 år) visade att medianintaget av dioxiner och dioxinlika PCBer var 1,1 pg TEQ/kg kroppsvikt och dag (Ankarberg och Petersson Grawé 2005). Detta är ungefär hälften av det tolerabla dagliga intaget (TDI; 2 pg/kg kroppsvikt/dag), och 15 % av konsumenterna hade ett intag som överskred TDI. Fisk var den största exponeringskällan och bidrog med ca 50 % av det totala intaget. Mejeriprodukter bidrog med 17 % och kött med 12 %.
Dioxiner och PCBer lagras upp i kroppsfettet under hela livstiden och vid graviditet och amning förs ämnena över till barnet via moderkakan och bröstmjölken. För att minska fostrets och det ammade barnets exponering är det därför viktigt att begränsa intaget under uppväxten. Intagsberäkningen från 2005 visade att kvinnor i åldern 17-40 år hade ett medianintag av dioxiner och dioxinlika PCBer på 0,9 pg TEQ/kg kroppsvikt och dag. Ca 5 % av kvinnorna hade ett intag som var högre än TDI.
Ammade spädbarn och barn är två grupper med särskilt hög exponering för dioxiner och PCB. Det höga intaget hos barn beror till stor del på att barn äter mer mat än vuxna i förhållande till sin kroppsvikt. De halter av dioxiner och PCBer som uppmätts i svensk modersmjölk innebär att ammade spädbarns exponering är avsevärt högre än TDI. Trots detta är expertgrupper eniga om att amning bör uppmuntras eftersom amningens positiva effekter överväger. Medianintaget av dioxiner och dioxinlika PCBer hos svenska barn vid 4, 8-9 och 11-12 års ålder har beräknats till 2,4; 1,9 respektive 1,3 pg TEQ/kg kroppsvikt och dag (Concha 2006). Intaget minskar alltså successivt med ökande ålder och 65 % av 4-åringarna, 41 % av 8-9-åringarna och 14 % av 11-12-åringarna översteg TDI. Viktigt att komma ihåg är att TDI är ett rekommenderat högsta medelintag per dag under hela livstiden. Om TDI överskrids under kortare perioder innebär det sannolikt ingen förhöjd hälsorisk.
Ytterligare en grupp med hög exponering för dioxiner och PCB är personer som konsumerar mycket fet fisk från förorenade områden, t.ex. fritids- och yrkesfiskare och deras familjer. Dessa kan ha ett intag som ligger flera gånger högre än medelintaget och TDI.
Gränsvärden för dioxiner och PCB i livsmedel
Inom EU finns det gränsvärden för hur mycket dioxiner och dioxinlika PCBer som livsmedel får innehålla. Sverige har dessutom nationella gränsvärden för icke dioxinlika PCBer i livsmedel, och inom EU pågår diskussioner om gemensamma sådana.
Gränsvärdet för summan av TEQ från dioxiner och dioxinlika PCBer i fisk är 8 pg TEQ/g (färskvikt). Strömming och lax från bl.a. Östersjön innehåller ofta halter som är högre än detta gränsvärde. Fram till 2011 har Sverige och Finland dock fått ett undantag från gränsvärdet i fisk, vilket innebär att bl.a. strömming och Östersjölax får säljas på hemmamarknaden. EU gav detta undantag eftersom man ansåg att Sverige och Finland har välkända kostråd gällande förorenad fisk, vilket skyddar konsumenterna mot för hög konsumtion. Trots att vi i Sverige har en viss konsumtion av fet fisk från Östersjön ligger exponeringen för dioxiner och PCB bra till i förhållande till TDI.
Länkar till lagstiftning om fisk från Östersjön samt dioxiner och PCB i livsmedel hittar du under "Fördjupad information" och "Läs mer på andra webbplatser" till höger.
Livsmedelsverkets kostråd
Vissa fiskarter på den svenska marknaden, bl.a. strömming och vildfångad lax från Östersjön, kan innehålla förhöjda halter av dioxiner och PCB. Fritidsfiskarfamiljer och yrkesfiskarfamiljer är identifierade riskgrupper som kan tänkas ha hög konsumtion av förorenad fisk. För att begränsa intaget av dioxiner och PCBer har Livsmedelsverket tagit fram kostråd som innebär att barn, kvinnor i barnafödande ålder, gravida och ammande inte bör äta sådan fisk oftare än 2-3 gånger per år. Dioxiner och PCB lagras upp i kroppsfettet under hela livstiden och vid graviditet och amning förs ämnena över till barnet via moderkakan och bröstmjölken. En begränsning av intaget under uppväxten innebär alltså en minskning av fostrets och det ammade barnets exponering. Mer om kostråden kan du läsa under rubriken "Läs mer" till höger.
2003 genomförde Socialstyrelsen en stor enkätundersökning om barns miljö och hälsa (Socialstyrelsen 2005), och i denna angav 77 % av mammorna till barn i 8-månadersåldern att de kände till Livsmedelsverkets kostråd för fisk. Enkätsvaren tydde också på att de flesta flickor och kvinnor i barnafödande ålder, medvetet eller omedvetet, följde Livsmedelsverkets dåvarande kostråd vad gäller strömming.
Referenser
- Ankarberg E och Petersson Grawé K. 2005. Intagsberäkningar av dioxin (PCDD/PCDF), dioxinlika PCBer och metylkvicksilver via livsmedel. SLV Rapport 25. Livsmedelsverket, Uppsala 2005.
- Bignert A. 2007. Comments concerning the National Swedish Contaminant Monitoring Programme in Marine Biota, 2007. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/download/18.6e158479110cb414d54800016306/
Marina_programmet2007.pdf
- Concha G, Petersson Grawé K, Aune M och Darnerud P O. 2006. Resultatrapport till Naturvårdsverkets Miljöövervakning. Svensk intagsberäkning av dioxiner (PCDD/PCDF), dioxinlika PCBer och metylkvicksilver för barn baserad på aktuella analysdata samt kostundersökningen 2003. Livsmedelsverket, Uppsala 2006.
- Lignell S, Aune M, Darnerud PO, Cnattingius S och Glynn A. 2009. Persistent organochlorine and organobromine compounds in mother’s milk from Sweden 1996-2006: compound-specific temporal trends. Environ Res 109(6):760-767.
- Norén K och Meironyté D. 2000. Certain organochlorine and organobromine contaminants in Swedish human milk in perspective of past 20-30 years. Chemosphere 40:1111-1123.
- Naturvårdsverket. 2005. Kartläggning av källor till oavsiktligt bildade ämnen. Rapport 5462. Naturvårdsverket, Stockholm 2005.
- Socialstyrelsen. 2005. Miljöhälsorapport 2005. Socialstyrelsen, Stockholm 2005.
- van den Berg M, Birnbaum L, Denison M, et al. 2006. The 2005 WHO re-evaluation of human and mammalian toxic equivalency factors for dioxin and dioxin-like compounds. Toxicol Sci 93(2):223-241.