Att mäta matvanor - Livsmedelsverket

Att mäta matvanor

Att mäta matvanor är förenat med en hel del utmaningar. Vi äter flera gånger och många olika saker under en dag och det finns risk för att information om det vi äter försvinner innan den samlas in. Det är exempelvis lätt hänt att den som deltar i en studie om matvanor glömmer bort att registrera allt som hon eller han äter.

 

Det finns olika metoder som kan används för att mäta matvanor. Här berättar vi om frekvensformulär (FFQ), 24-timmarsintervju, kosthistorisk intervju och om olika registreringsmetoder. Vi tar även upp jämförelser av olika metoder, problem med felrapportering samt möjligheten att mäta biomarkörer för att uppskatta kostintaget.

 

På den här sidan 

Frekvensfomulär

24-timmars intervju

Kosthistorisk intervju

Registreringsmetoder

Studier som jämför olika matvanemätningsmetoder

Felrapportering

Biomarkörer

 

Frekvensfomulär

Den vanligaste metoden i de stora epidemiologiska studierna är frekvensformulär (Food Frequency Questionnaire, FFQ). Metoden innebär att deltagarna anger hur ofta och vanligen hur mycket de äter av olika livsmedel/maträtter som finns upptagna i formuläret. Ibland täcker formuläret bara in vissa delar, exempelvis livsmedel som innehåller kalcium. Andra gånger vill man täcka in hela kosten. Fördelen med FFQ är att metoden är billig, enkel att utföra och bearbeta för forskarna. En av nackdelarna är att det krävs god kunskap om matvanorna i den befolkning man studerar för att kunna konstruera ett bra formulär. Metoden kan också ha svårt att fånga variationen i en befolkning. Den ställer stora krav på deltagarnas minne. På senare tid har man uppmärksammat att FFQ har stora mätfel, vilket gör det svårare att upptäcka eventuella samband mellan matvanor och sjukdomar. FFQ har använts ibland annat den stora amerikanska studien på sjuksköterskor, ”Nurses Health Study”.

 

24-timmarsintervju

Metoden med 24-timmarsintervju innebär att deltagarna intervjuas noggrant om bland annat sina livsmedelsval, hur de lagat sin mat och hur stora portioner de ätit de senaste 24 timmarna. För att ge en uppfattning om individens matvanor måste intervjun upprepas så att man får ett mått på variationen från dag till dag. Intervjun utgår från deltagarnas beskrivning av sina matvanor. Gör man endast en 24-timmars intervju kan resultatet bara användas till att beräkna intaget i grupper.

 

Kosthistorisk intervju

En kosthistorisk intervju innebär att man intervjuar deltagarna om deras matvanor under en tid tillbaka, till exempel under det senaste året. Den kosthistoriska intervjun kan ge mer detaljerad information än ett frekvensformulär, men tar relativt lång tid och är ovanlig i epidemiologiska studier.

 

Registreringsmetoder

Ytterligare sätt att mäta matvanor är olika så kallade registreringsmetoder. Utgångspunkten är att deltagarna skriver upp vad de äter och dricker. Perioden under vilken deltagarna registrerar sina matvanor kan variera i längd. Portionsmängden kan uppskattas eller vägas. Även noggrannheten i beskrivningen av livsmedel och maträtter varierar. Det finns med andra ord många varianter av registreringsmetoden. Med denna metod finns risk för påverkan på matvanorna att deltagarna äter annorlunda under sin registreringsperiod. Det krävs ett visst antal dagar för att ge en bra bild av matvanorna och metoden är arbetsam och tidskrävande både för deltagarna och för forskarna. Ofta används registreringar för att utvärdera andra metoder till exempel för att validera ett frekvensformulär (FFQ).

 

Studier som jämför olika matvanemätningsmetoder

Det finns studier som jämför betydelsen av vilken metod som använts för att mäta matvanorna. Två studier (Bingham et al. 2003; Freedman et al. 2006) jämför riskskattningar för sambandet bröstcancer och fett och båda visar att olika matvanemätningsmetoder ger olika resultat. I båda artiklarna jämförs kostregistrering med FFQ och slutsatsen är densamma - kostregistrering är att föredra eftersom FFQ har stora mätfel.

 

Felrapportering

Ett problem vid matvanemätningar är att det är svårt för deltagarna att komma ihåg allt de äter. Vid matvanemätningar är det vanligt att deltagarna rapporterar att de ätit mindre än de i verkligheten gjort. Felrapporteringen kan ske både medvetet (att deltagaren avsiktligt utelämnar att registrera vissa livsmedel eller äter nyttigare än de brukar) och omedvetet (att deltagaren glömmer bort att registrera vissa livsmedel). Ett problem är att de livsmedel som allmänt anses vara ”onyttiga” (exempelvis godis, läsk, kakor) underrapporteras mer än ”nyttiga” livsmedel (exempelvis grönsaker) och det är svårt att justera för detta. Alla metoder brottas med bekymret kring felrapportering av energi, allra vanligast är underrapportering. För att minska effekten av underrapportering används statiska modeller för energijustering. Det finns också skillnader i hur olika personer underrapporterar. Flera studier visar till exempel att överviktiga underrapporterar mer än normalviktiga.

 

Biomarkörer

En biomarkör är ett ämne som kan mätas i kroppen genom ett prov, till exempel blod- eller urinprov. Som ett komplement till matvaneundersökningar används olika biomarkörer för att uppskatta intaget av näringsämnen och livsmedel. Halten av olika fettsyror i serum, röda blodkroppar eller fettväven kan ge en uppskattning av intaget från maten, främst då kvalitén på fettet. I många fall kan fettsammansättningen i blod och fettväv ge en säkrare skattning av matens fettsammansättning än beräkningar från kostdata.

Uppdaterad: 2014-03-14