Förekomst och uppskattat intag
Vanadinföreningar, i synnerhet i form av vanadylsulfat, har förekommit i flera preparat för muskelbyggare på den svenska marknaden. Rekommenderad daglig dosering räknat som vanadin kan uppgå till mellan 2 och 8 milligram, alltså 2000 mellan 8000 mikrogram, via sådana preparat. Detta kan jämföras med ett genomsnittligt dagligt intag av naturligt förekommande vanadin via dricksvatten och livsmedel, som har uppskattas till 30-40 mikrogram. Maximalt kan man via dieten uppskattningsvis inta upp till 130 mikrogram vanadin per dag. Dagligt intag av vanadin kan således öka 15 till 200 gånger om vanadin tillförs via ovan nämnda preparat.
Behov
Vanadin anses inte vara ett essentiellt, alltså livsnödvändigt, mineralämne för människor.
Gränsvärden
Det finns för närvarande inte några gränsvärden fastställda för vanadin i livsmedel.
Riskbedömning
I undersökningar på försöksdjur har vanadinföreningar visat sig vara skadliga för njurarna, mjälten och lungorna och blodtrycket. Dessutom har det visats i djurförsök att vanadinföreningar kan ge upphov till störningar på reproduktionen och ungarnas utveckling. I flera cellförsök (in vitro) och i vissa djurförsök har också vissa vanadinföreningar haft skadlig inverkan på arvsmassan. Studier på friska frivilliga människor har visat att ett intag av vanadin kan ge besvär i mage och tarm. De resultat som finns, både från djurexperimentella försök och från kliniska observationer, visar att säkerhetsmarginalerna mellan den rekommenderade dosen som man kan inta via preparat av ovan nämnda slag och toxisk dos kan vara små. I detta sammanhang kan det också nämnas att upptaget av vanadin i mag/tarmkanalen har visat sig vara högre vid intag av flera av de undersökta vanadinföreningarna än från intag av rent vanadin. Data är inte tillräckliga för att man ska kunna fastställa ett "tolerabelt dagligt intag" för rent vanadin eller olika vanadinföreningar. Detta är de huvudsakliga slutsatserna i de bedömningar som Efsa, den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, utfört av vanadin och av fem vanadinföreningar (vanadincitrat, bismaltolakto-oxovanadin och bisglykosinato-oxovanadin, vanadylsulfat, vanadinpentoxid, ammoniumvanadat) (2004 resp. 2008). När det gäller vanadinberikad jäst, som bedömdes 2009, anser EFSA att säkerheten och biotillgängligheten av vanadin från denna källa inte kan utvärderas därför att de data som för närvarande är tillgängliga inte är tillräckliga.
Känsliga grupper
Mycket lite är känt om eventuella känsliga grupper. Resultat från en japansk studie (Tsukamoto Y, 1990) indikerar att patienter med njursjukdomar som kräver dialys skulle kunna utgöra en riskgrupp när det gäller hög exponering för vanadin, då det finns uppgifter som tyder på att vanadin ackumuleras hos dessa patienter. I några studier, som företrädesvis är av äldre datum, anser man sig ha funnit ett samband mellan förhöjda nivåer av vanadin i blodet och manodepressiv sjukdom, vilket skulle kunna innebära att patienter som lider av denna sjukdom borde undvika ett extra tillskott av vanadin. Flera studier krävs dock för att bekräfta dessa observationer. Eftersom man observerat reproduktionstoxiska effekter på försöksdjur, skulle gravida kunna utgöra en riskgrupp.
Rekommendationer
Eftersom vanadin inte anses vara essentiellt och extra tillskott inte har några bevisade positiva hälsoeffekter för friska personer, samtidigt som det inte kan uteslutas att oönskade biverkningar kan uppstå är det i dagens kunskapsläge inte tillrådligt att konumenterna exponeras för de ofta mycket höga mängder vanadin som förekommer i hälsokostpreparat.
Referenser
(ett urval)
1. Brittisk utvärdering från 2002: http://www.foodstandards.gov.uk/multimedia/pdfs/evm0004preview.pdf
2. Utvärdering från EFSA 2004 http://www.efsa.eu.int/science/nda/nda_opinions/156_en.html
3. Utvärdering från EFSA 2008 http://www.efsa.europa.eu/en/scdocs/scdoc/634.htm
4. Utvärdering av vanadinberikad jäst från EFSA 2009 http://www.efsa.europa.eu/en/scdocs/doc/1084.pdf
5. Environmental Health Criteria (IPCS) no 81, 1988. Vanadium
6. Vanadium. Barceloux DG, Clinical Toxicology 37(2); 265-278, 1999
7. Vanadium: A review of the reproductive and developmental toxicity. Dmingo J. Reproductive Toxicology Vol 10, No3, pp 175-182, 1996
8. Riskbedömning av vanadin i hälsokostpreparat. H Hallström, Slv-rapport 14/1996
9. Tsukamoto Y. Abnormal accumulation of vanadium in patients on chronic hemodialysis therapy. Nephron 1990; 56: 368-373
10. Naylor Gj. Vanadium and manic depressive psychosis. Nutr Health 1984;3, 79-85.