För att en tillsats ska få användas i livsmedel måste den vara godkänd. Tillsatserna godkänns av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd för användning inom hela EU. Tillsatser får inte utgöra någon hälsorisk och ska dessutom vara av värde för konsumenten eller nödvändiga för livsmedlets hantering för att kunna bli godkända.
En livsmedelstillsats får endast användas om den godkänts för livsmedlet i fråga. Det innebär att ett godkännande för en tillsats aldrig kan ges generellt. Den som vill använda en ny tillsats eller en tidigare godkänd tillsats till en ny livsmedelsgrupp måste ansöka om godkännande hos EU-kommissionen.
I en sådan ansökan ska användaren lämna ett antal uppgifter om livsmedelstillsatsen. Där ska bland annat redogöras för varför man vill använda tillsatsen, i vilket/vilka hänseenden tillsatsen anses vara av värde för konsumenten med mera. Uppgifter ska också bifogas som gör det möjligt att bedöma ämnets eventuella skadlighet och som visar att det är ofarligt att konsumera i de mängder som är aktuella i ansökan.
Hur kontrollerade är tillsatserna?
För att en tillsats ska godkännas räcker det inte med att den är undersökt och testad på företagets egen forskningsenhet. För hälsoriskbedömning av livsmedelstillsatser tar EU-kommissionen hjälp av den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA.
Intensivt internationellt samarbete pågår också på området, där Jecfa (Joint FAO/WHO Expert Committee on Food Additives) spelar en mycket viktig roll. Jecfa är en oberoende expertgrupp som arbetar under FN-organen FAO och WHO. Om Jecfa har bedömt att en tillsats inte är acceptabel kommer EU-kommissionen troligen inte heller att acceptera den.
Säkerhetsmarginal
För att pröva om tillsatserna eventuellt är skadliga görs studier på försöksdjur, till exempel råttor. Med utgångspunkt från den högsta dos av ett ämne som försöksdjuren kunnat tillföras dagligen under sin livstid, utan att skadliga effekter kan påvisas, fastställs den så kallade nolleffektdosen. Nolleffektdosen uttrycks i mg/kg kroppsvikt och dag. För att få en betryggande säkerhetsmarginal tar man sedan som regel en hundradel av detta värde och får då ADI-värdet för människa.
Vissa tillsatser har ADI ”not specified”, vilket innebär att intaget av tillsatsen vid normal användning i livsmedel inte medför några hälsorisker. Det rör sig ofta om tillsatser som är ”självbegränsande”. Det är sådana livsmedel som inte går att äta om tillsatsen tillförs i för stor mängd.
Samverkanseffekter
När tillsatser bedöms beaktar EFSA även om det finns en hälsorisk när flera olika tillsatser används samtidigt. Detta kallas samverkanseffekter (ibland även cocktaileffekter). Livsmedelsverket och EFSA är väl medvetna om problematiken med att samverkanseffekter i enstaka fall kan förekomma och arbetar aktivt för att öka kunskapen inom detta område.
Samverkanseffekter är alltid svåra att bedöma, det gäller inte bara för tillsatser utan även för exempelvis kemiska ämnen eller föroreningar i vår miljö. När det gäller tillsatser tar man dock så långt möjligt hänsyn till möjliga samverkanseffekter i samband med att tillsatserna utvärderas. Således finns det likheter mellan olika tillsatsers kemiska och toxikologiska effekter tar EFSA vid sin bedömning hänsyn till detta när man bestämmer ett Acceptabelt Dagligt Intag (ADI-värde). De flesta tillsatser som blandas i livsmedel hör dock hemma i olika kemiska grupper och har olika effekter i kroppen och risker för samverkanseffekter är då små.