Vad är nano-foods?
Med hjälp av så kallad nanoteknik kan man skapa mycket små partiklar, nanopartiklar, av olika ämnen. Eftersom partiklarna är så små kan ämnena få nya egenskaper och funktioner.
Syftet med att använda nanopartiklar i livsmedel är bland annat att öka ett ämnes biotillgänglighet. Biotillgängligheten är ett mått på hur mycket av ett ämne i maten som kan tas upp och användas i kroppen. Livsmedel som innehåller nanopartiklar kallas ”nano-foods” eller nanolivsmedel.
Nanopartiklar har två viktiga egenskaper som gör att biotillgängligheten ökar:
- De är extremt små vilket gör att cellerna direkt kan ta upp ämnen i nanostorlek.
- Deras yta är stor i förhållande till volymen.
Exempel på detta är järn i nanostorlek som används i näringsdrycker.
Hur stor är en nanopartikel?
Nanopartiklar varierar i storlek, mellan 1 och 100 nanometer, nm. En nanometer är en miljarddels meter. Nanopartiklar kan också ha olika struktur och form.
Några jämförelser:
- En DNA-sträng är knappt 10 nanometer på bredden.
- En röd blodkropp är cirka 7 000 nanometer i diameter.
- Ett hårstrå är cirka 80 000 nanometer brett.
Hur används nanopartiklar i förpackningar?
I livsmedelsförpackningar används till exempel nanopartiklar av kisel för att påverka genomsläpplighet av olika gaser, som till exempel syre. Titaniumoxid används för att skydda mot UV-ljus som annars kan påverka förpackningsmaterialet negativt. Lera med nanopartiklar används för att öka stabiliteten i material som till exempel bioplast. Nanosilver finns i hushållsartiklar, till exempel skärbrädor, kylskåp och rengöringsprodukter, för att skydda mot bakterier och andra mikroorganismer.
Hur vanligt är nanoteknik i samband med livsmedel?
Man uppskattar att det finns 150-600 så kallade nanolivsmedel (nano-foods) och 400-500 nanoförpackningar på den internationella marknaden. Användningen väntas öka kraftigt. I dag är endast 0,1 procent av alla registrerade produkter nanoprodukter. 2014 beräknas den siffran vara 15 procent.
Hur länge har nanotekniken funnits?
Nanomaterial har använts sedan 1930-talet. Ett exempel på detta är silver i fotografisk film. Ett annat viktigt nanomaterial som länge producerats i stora volymer är kimrök, rent kol. Kimrök används i dag i exempelvis däck för att förbättra slitstyrkan och andra egenskaper. Nanomaterial finns dessutom i ett stort antal produkter som till exempel kläder, kosmetika, husgeråd, sportartiklar, leksaker, elektronik och bilvårdsprodukter.
Vad säger lagen?
När det gäller nanomaterial ställs det idag vissa krav inom de tre områdena; a) tillsatser i livsmedel, b) nya livsmedel och c) material i kontakt med livsmedel. Om det sker en väsentlig förändring av produktionsmetoden med t ex nanoteknik av en tillsats måste denna åter utvärderas eller specifikationen ändras. Inom området "material i kontakt med livsmedel" ska nanomaterial utvärderas från fall till fall enligt lagstiftningen. För "nya livsmedel" finns specifika förslag angående "nano", t ex en definition, föreslagna i en uppdatering av förordningen.
Flera redan godkända ämnen i livsmedelsförpackningar är att betrakta som nanoföreningar och hur man hanterar dessa jämfört med nya nanoföreningar kan bli en intressant fråga framöver. Det kan också vara svårt att skilja en tillsatt nanopartikel från en naturligt förekommande större partikel av samma ämne.
Till höger finns en länk till Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndighetens, EFSA:s, preliminära vetenskapliga utlåtande kring nanoteknologi och livsmedelssäkerhet.
Hur påverkas människor?
När det gäller hur människor påverkas av nanomaterial är kunskapen begränsad. Man kan inte utgå ifrån att kunskapen om ett ämne i större storlek även gäller för ett ämne i nanostorlek. Inte heller går det att göra generella antaganden för alla nanomaterial, när det gäller hur och om ett ämne tas upp i kroppen.
Hittills har vi främst utsatts för nanopartiklar genom att vi andas in dem. Därför har forskningen mest handlat om det området. Nanopartiklar kan lagras överallt i luftvägarna, och faktorer som påverkar var de hamnar är bland annat sammansättning, storlek och partiklarnas löslighet.
Nanopartiklar kan ta sig över blod-hjärnbarriären, det vill säga passera från blodet in i hjärnan, och de skulle också kunna bidra till att andra ämnen kan passera denna. Det finns några få studier över upptag av nanomaterial från mag-tarmkanalen, de flesta visar att nanomaterial tas upp i mag-tarmkanalen och försvinner snabbt därifrån. Nanomaterial kan även passera över olika membran i cellerna, och har bland annat återfunnits inne i de så kallade mitokondrierna i cellerna och i cellkärnan.
Hur påverkas vi av nanopartiklar i maten?
Eftersom nanopartiklar kanske når kroppens cirkulation i högre grad än samma ämne i större storlek måste vi ställa oss frågan: Vilka effekter har dessa nanopartiklar och vad är orsaken bakom eventuella effekter? Här är kunskapen liten och det behövs därför mer forskning.
De flesta studier på försöksdjur som givits nanopartiklar via munnen (oralt intag) har utförts på metaller eller metalloxider. Studierna är dock totalt få. Dessa visar inte alltid entydigt att nanopartiklar utövar mer påverkan än större partiklar. Men resultaten skiljer sig mellan studier. På cellnivå har till exempel oxidativ stress och DNA-skador visats. Det finns också publicerade resultat som visar att nanopartiklar skulle kunna påverka uppkomsten av inflammation i olika vävnader, exempelvis mag-tarmkanalen.
Experter är eniga om att man bör utvärdera nanomaterialen från fall till fall eftersom man inte kan generalisera och använda den befintliga kunskapen om ett ämne till samma ämne i nanoskala.